Några veckor senare kommer det hemliga avtalet - alltingets folkvalda får bara läsa det men inte kopiera eller på något sätt föra innehållet vidare - på villovägar. Ett exemplar hamnar hos public service-bolaget RÚV, ett annat hos nätverket Indefence, som dessförinnan främst ägnat sig åt att bekämpa den brittiska terrorstämplingen av Landsbanki.
Plötsligt hade Island i många kritikers ögon fått en egen Neville Chamberlain, den brittiske premiärministern som trodde sig ha mäklat fred med Adolf Hitler men dagen därpå fick besked att Tyskland invaderat Sudetlandet.
Svavar Gestsson hade sett de framgångsrika förhandlingarna som en språngbräda mot presidentposten och en chans att få leda Islands förhandlingar om EU-medlemskap. När innehållet i avtalet väl uppenbaras flyr han rampljuset medan det avtal han sytt ihop blir föremål för massiv kritik och vid flera tillfällen är nära att fälla regeringen.
Sigurður Már Jónsson berättar i Icesave-samningarnir - afleikur aldarinnar? om de fyra senaste årens mest infekterade fråga i isländsk politik. Det är en berättelse om vinande partipiskor, svek, makt och påtryckningar.
Sigurður Már Jónsson väljer att fokusera just på alla förhandlingsturerna kring de tre Icesave-avtal som regeringen med enorma ansträngningar lyckats baxa genom alltinget. Det borgar för dramaturgi och en väl sammanhållen berättelse. Samtidigt innebär det att han bara nosar på frågans komplexitet. För den som inte är förtrogen med ämnet hade ett kortare avsnitt om alla juridiska frågetecken gett en välbehövlig grund.
Icesave-samningarnir - afleikur aldarinnar? innehåller kanske inga riktiga avslöjanden, men väl många nya ögonvittnen som var med bakom kulisserna. För den rödgröna koalitionen, som säger sig stå för transparens och åsiktsutrymme, är den bild som målas upp allt annat än smickrande. Föreställningen om statsminister Jóhanna Sigurðardóttir som en benhård maktpolitiker cementeras och finansminister Steingrímur J. Sigfússon står inte långt efter när det gäller att pressa enskilda ledamöter att backa upp förslag de är motståndare till.
Icesave-tvisten har följt regeringen likt en oönskad gathund. Boken är därför lika mycket också en tidig historieskrivning över den första vänsterregeringen i Islands historia.
Den första avsiktsförklaringen om att Island skulle ansvara för insättningsgarantin knuten till Icesave undertecknades redan hösten 2008. Överenskommelsen var ett nödvändigt ont för att Island skulle få lån genom Internationella valutafonden, IMF, när EU satte sig på tvären med bland annat Nederländerna, Storbritannien och Sverige som ivriga tillskyndare. Svavar Gestsson såg det bara som sin roll att få den uppgörelsen bekräftad.
När amerikanen Lee Buchheit senare tog över som chefsförhandlare ändrades styrkeförhållandena. I Sigurður Már Jónssons bok får den rutinerade avtalsmakaren närmast en gloria över sig. För första gången väljer Island att ständigt rikta in sig på alla juridiska oklarheter kring insättningsgarantin. Målet var att få britter och nederländare att bli sittande med rädslan över att uppgörelsen kunde frysa inne.
Lee Buchheit brukade beskriva sin förhandlingstaktik genom en berättelse om herrarna Jones och Smith. Herr Jones ligger sömnlös på natten eftersom han morgonen därpå till skillnad från vad han lovat inte kan betala tillbaka lånet på 10 000 dollar till grannen herr Smith. Fru Jones har en lösning på problemet - hon öppnar fönstret, skriker på herr Smith tills han vaknat och meddelar att hennes make inte har råd att betala lånet. Därefter smäller hon igen fönstret och uppmanar maken att somna eftersom det nu i stället är herr Smith som kommer att ligga vaken.
Taktiken var visserligen framgångsrik, men det räckte ändå inte för att få en majoritet av islänningarna att ställa sig bakom Icesave-avtalet. Men den är en av många intressanta detaljer i Sigurður Már Jónssons bok, som är given läsning för de senaste årens största politiska vattendelare i det isländska samhället.Betyg: Fyra påsar Djúpur.
