Under 1960-talet bodde ett par tusen människor i Raufarhöfn under sillsäsongen. När sillen försvann från Siglufjörður seglade Raufarhöfn upp som den viktigaste fångstorten. Inte mindre än elva sillsalterier trängdes vid den då livliga hamnen.
Sillen betydde enorma intäkter både för staten och företagarna. I Raufarhöfn, den nordligaste tätorten på det isländska fastlandet, blomstrade näringslivet - med inte mindre än sex butiker. I den lilla bygdegården arrangerades danser och visades biofilmer.
År 1967 försvann sillen. Silleran - som började så smått med den första norska båten redan år 1900 - var över när beståndet kollapsade. Fiskeindustrin kunde länge hållas vid liv genom goda fångster av lodda, men även dessa sinade så småningom. Kommunen köpte en trålare och kunde genom bolaget Jökull se till så att industrin inte gick i graven. Men sedan det köptes av Útgerðarfélag Akureyringa och kvoterna flyttades från Raufarhöfn har fisket minskat i betydelse.
I dag bedrivs främst kustnära och småskaligt fiske från Raufarhöfn. GPG fiskverkun med bas i Húsavík har alltjämt viss verksamhet på orten, främst hantering av fiskrom, med ett femtontal anställda.
Under sillerans mest intensiva period under mitten av 1960-talet fanns omkring 600 året runt-boende i Raufarhöfn. År 1994 hade invånarantalet minskat till 383. Vid årsskiftet fanns bara 185 personer kvar. Det är dessutom yngre och barnfamiljer som främst väljer att lämna Raufarhöfn.
Höskuldur Þórhallsson undrar i en interpellation vad som kan göras för att vända den negativa befolkningsutvecklingen. Näringsminister Katrín Júlíusdóttir svarar att hoppet om att få människor att återvända till Raufarhöfn är litet. I stället får myndigheterna främst rikta in sig på att skapa förutsättningar så att dagens invånare kan stanna på orten.
För två år sedan öppnades Hófaskarðsleið för trafik, en väg som går över Melrakkaslétta och minskar körsträckan mellan grannorterna Kópasker och Þórshöfn. Katrín Júlíusdóttir nämner den nya vägen som en nyckel till Raufarhöfns framtid. Den gör det möjligt för invånarna att arbeta i grannstäderna och gör det lättare för turister att ta sig till Raufarhöfn. Dessutom ligger Raufarhöfn så långt bort från Reykjavík som det går att komma. Därför kommer orten genom ett regeringsbeslut att få kompensation för vissa transportkostnader.
De viktigaste näringarna är fisket och turismen. Katrín Júlíusdóttir hoppas att större bygdekvoter ska ge näringen ökad stabilitet och fler jobb både till sjöss och på land. Hennes bedömning är att näringslivets ryggrad försvann när kvoterna såldes från Raufarhöfn.
Vad gäller turismen knyter Katrín Júlíusdóttir störst förhoppningar till kultur, natur och fågelskådning. Staten har redan skjutit till pengar till Heimskautsgerðið, en stenformation liknande Stonehenge, som ska tillvarata norrskenet och den mytologiska värld som finns i Völuspá. Initiativtagare är Erlingur Thoroddsen som driver Hótel Norðurljós, Raufarhöfns enda hotell och restaurang.
Hon pekar också på att nya ägare har fått ta över Óskarsstöðin mot löfte om att renovera huset. Under sillåren tjänade det som arbetarbostäder. Nu ska det bli en plats för konstnärer att slå sig ned under kortare eller längre perioder. I hamnen har kommunen kommit överens med staten och Síldarvinnslan om att riva vissa byggnader. Detta ska ge plats för nybyggen i hamnområdet. Kommunen har också gett bort fastigheter mot löften om renovering.
En annan förhoppning är att den kinesiske investeraren Huang Nubos planer för Grímsstaðir á Fjöllum - som omfattar lyxhotell, stugby, ridanläggning, spa med mera - också ska leda till att fler turister söker sig till nordöstra Island, och därmed även lockar fler besökare till Raufarhöfn.
Byggðastofnun är tillsammans med kommunen redo att utlysa ett möte för att diskutera ortens framtid med invånarna. Syftet med sådana möten är att hitta nya idéer som kan påverka utvecklingen till det bättre. Katrín Júlíusdóttir anser att det som kan göras för Raufarhöfns framtid är att ge näringslivet möjligheter att blomstra - även om det sannolikt aldrig kommer att bli som under den tid då havets silver fick orten att leva upp.
Här kan du läsa mer om Raufarhöfn.
