Jordskalvssvärm fortsätter att skaka norra Island

Illustration: Veðurstofa Íslands

Den mest omfattande jordskalvssvärmen på flera år fortsätter att skaka norra Island. Den kraftigaste jordbävningen uppmättes till 5,6 på Richterskalan, och det största efterskalvet under morgonen hade en magnitud på 4,5. Sedan den förra jordskalvssvärmen för en månad sedan har epicentrum förflyttat sig närmare den isländska kusten. Men skalven sker alltjämt för långt ut i havet för att de ska orsaka några större skador på land.

Strax efter midnatt i söndags skakades norra Island av det största jordskalvet sedan 1976. Det uppmättes då till 5,2 på Richterskalan, men har av Veðurstofa Íslands justerats upp till en magnitud på 5,6. Ett annat skalv samma natt nådde 4,8 på Richterskalan.

Jordskalvssvärmen fortsatte under gårdagen och morgonen. Det kraftigaste skalvet i går hade en magnitud på 4,1 på Richterskalan. Klockan 5.27 i morse uppmättes ett skalv till 4,5.

Skalven äger rum i Tjörnes-sprickzonen, som utgör övergången mellan den oceaniska och den isländska jordskorpan. Här inträffar i regel flera hundra skalv i månaden, men sällan med den magnitud som uppmätts under helgen. Kraftigare skalv på norra Island har inte inträffat sedan 1976, då ett skalv med en magnitud på 6,2 orsakade stor förödelse i Kópasker. Ingen människa behövde sätta livet till, men skadorna på byggnader blev omfattande. År 1963 nådde ett skalv vid Skagafjörður hela 7,0 på Richterskalan.

Majoriteten av skalven har sitt epicentrum två mil norr om Siglufjörður. Denna jordskalvssvärm är en fortsättning på den som drabbade samma område i september. Då var epicentrum något längre bort från land.

Det finns i dagsläget inget som säger att skalven kommer att bli ännu kraftigare, även om det inte kan uteslutas. Jordskalvssvärmen avtar nu åter - skalven är fortfarande flera hundra om dygnet, men magnituden tycks sakta plana ut. Vulkanologen Haraldur Sigurðsson skriver i ett blogginlägg att det är i det närmaste omöjligt att sia om den fortsatta utvecklingen.

Skalven har inget samband med vulkanisk aktivitet. Området utgör dock den sydliga delen av den så kallade Kolbeinseyryggen, döpt efter den lilla vulkaniska klippön Kolbeinsey som är på väg att slukas av Atlantens vågor. Där ägde det sista kända vulkanutbrottet rum år 1372. Undervattensutbrott kan dock ha skett många gånger sedan dess längs med Kolbeinseyryggen utan att de nått ytan eller observerats av människan.

Söndagsnattens jätteskalv kändes i stora delar av norra Island - och till och med så långt bort som Seyðisfjörður i öster, Ísafjörður och Norðurfjörður i Västfjordarna och några av Reykjavíks höghus i sydväst, skriver Morgunblaðið. Utöver enstaka krossade rutor i Siglufjörður har de senaste dagarnas aktivitet dock inte orsakat några skador. Men bland lokalbefolkningen finns en viss oro. Birna Kristín Eiríksdóttir berättar för Vísir om en orolig söndagsnatt när de två största skalven ägde rum:

"Vi var på väg till sängs vid elvatiden, och så mellan elva och tolv är det plötsligt som om en lastbil hade kört på huset. Det tog mig en liten stund att förstå vad det var, och det var egentligen inget snack om saken eftersom det kom så många skalv i kölvattnet och det var en stund när sängen skakade oavbrutet. Man vaggades i sömn i lugn och ro. Det var ganska fantastiskt. Så hade man nyss lyckats somna när det stora skalvet kom och då trodde jag att jag inte skulle bli äldre. Då slet jag min minsting, som är sju veckor, direkt ur sängen och sprang till dörrposten och stod där medan allt gick över. Det var ett enormt buller och mycket oväsen. Vi hade så mycket tur här att det inte var något som gick sönder eller dylikt."

De kraftigaste skalven fick kyrkklockorna att börja ringa. I många butiker och hem föll saker från hyllor ned på golvet. Mindre sten- och jordskred inträffade vid sluttningarna men stoppades av lavinbarriärerna. Många passade också på att ta en biltur för att lugna nerverna. Þorsteinn Sveinsson, även han bosatt i Siglufjörður, berättar i Fréttablaðið att husdjuren dock tycktes förutse jätteskalvet:

"Detta började runt elvatiden, bara ett skalv. Jag trodde att det var över men så fortsatte det oavbrutet i två timmar. ... Jag har några katter här. Precis innan blev de helt vilda. De var de enda som gjorde rätt och sprang under ett skåp."

Också på Grímsey ett par mil nordost om skalvens epicentrum har befolkningen känt av jordbävningarna. Anna María Sigvaldadóttir berättar för RÚV att öborna reagerat på olika sätt på skalven:

"Det kändes ganska mycket på södra delen av ön, i de sydligaste husen så detta är olika tror jag. Jag bor i ett trähus. Vi känner mycket lite av detta, och hör främst mullret. Och jag tror att det har stor betydelse om du har ett trähus eller gjuten grund. ... Detta delar sig egentligen på två grupper. Andra säger att detta bara är som det är och så är det vissa som är mycket rädda."

Här kan du läsa mer om jordskalven.