onsdag 23 januari 2013

40 år efter vulkanutbrottet på Hemön


Efter en besvärlig dag på jobbet ringde Hjálmar Guðnason vännen Ólafur Gränz för en sen kvällspromenad på Hemön. Vid Kirkjubær mötte de en annan fiskare på nattvandring i vintermörkret och blev stående en stund. När de fortsatte bort från staden öppnade sig plötsligt marken framför dem. Bara 200 meter längre bort sprutade plötsligt eld, lava och aska ur en kilometerlång krater.



Den 23 januari 1973 började vulkanutbrottet på Hemön. Att ögruppen kunde drabbas av eruptioner var knappast någon hemlighet. Bara sex år tidigare avslutades det utbrott som skapade den senaste av Västmannaöarna, nämligen Surtsey. Men den här gången var människors liv i fara.


Den besvärliga dagen på sjön var närmast en välsignelse. Usla väderprognoser gjorde att nästan hela fiskeflottan låg i hamn. Nästan hela Hemöns befolkning på 5 200 personer evakuerades under natten och morgonen. Kvar blev bara några få som följde utbrottets utveckling och hur hus efter hus begravdes under meterdjup aska.


Sannolikt har ingen islänning tidigare bevittnat ett vulkanutbrotts början på samma sätt som Hjálmar Guðnason och Ólafur Gränz. Ytterligare några minuters promenad hade de befunnit sig mitt i kraterns öppning med små chanser att överleva. Nu omkom bara en person till följd av utbrottet, en man som bröt sig in i apoteket, somnade och dog av de giftiga vulkangaserna.


När utbrottet upphörde den 3 juli hade lokalbefolkningen lyckats rädda den livsviktiga hamnen genom att spruta havsvatten på lavaströmmarna. Men 417 av öns 1 350 hus var täckta av lava och aska, och ytterligare lika många hade skadats under utbrottet. Var femte öbo återvände aldrig till Hemön från evakueringen till fastlandet.


Utbrottet började på småtimmarna närmast helt utan förvarning. Timmarna innan inträffade några mindre jordskalv. Det kraftigaste hade en magnitud på 3 på Richterskalan och ägde rum en kvart innan utbrottet började. Fiskare hade också tidigare under vintern reagerat på att snön aldrig fick fäste på östra Hemön, något som skulle kunna signalera stigande temperaturer i marken. Vulkanen, som fick namnet Eldfell, svalnar i dag gradvis men är fortfarande extremt varm. Bara 15 centimeter ned i marken kan det vara upp till 290 grader varmt.


Att det i år är 40 år sedan utbrottet uppmärksammas på flera sätt. I dag sker det ganska blygsamt, då facklor kommer att tändas längs med hela den spricka som öppnade sig under natten mot den 23 januari, och från Landakirkja ned till hamnen. Där blir det musik och tal, och biskop Agnes M. Sigurðardóttir leder en bön. Varje år brukar utbrottets slut firas den 3 juli, men i år väntas det bli extra festligt. Under sommaren ska också ett museum som skildrar eruptionen öppnas. Utställningens huvudnummer blir ett av de hus som begravdes i aska men nu grävts fram på nytt.


Ovan kan du se filmklipp från utbrottet och räddningsarbetet. En av de första fotograferna på plats var Tíminns Gunnar V. Andrésson. I dag arbetar han på Fréttablaðið som publicerar ett urval av hans bilder från utbrottet här.


Här kan du läsa mer om vulkanmuseet och här mer om 1973 års vulkanutbrott.