torsdag 25 april 2013

Så vill de elva nya partierna förändra Island efter valet

Den gamla vanliga fyrklövern bestående av Självständighetspartiet, Framstegspartiet, Socialdemokraterna och Gröna vänstern - och så elva nykomlingar som vill ta sig in i alltinget. Aldrig tidigare har så många partier eller medborgare kandiderat till parlamentet. Åtminstone två av uppstickarna, Ljus framtid och Piratpartiet, ser ut att ha goda möjligheter att lyckas ta sig över femprocentsspärren. För Demokrativäktaren och Gryning är hoppet ännu inte helt ute.

Aldrig tidigare har intresset för att kandidera till alltinget varit så stort. Över 1 200 islänningar ställer upp i valet. Den tiofaldiga siffran har backat upp någon av kandidaturerna genom att skriva på den namnlista som ger rätt att delta i val till alltinget.

Misstroendet mot de etablerade partierna är fortfarande stort. Bara var tionde islänning har förtroende för alltinget och mandatperioden har präglats av skyttegravspolitik. Många upplever att den rödgröna regeringen svikit viktiga vallöften och inte gjort tillräckligt för att lätta bördan för skuldsatta hushåll. Andra anser att de borgerliga partierna gjort sig skyldiga till det största sveket genom att mer eller mindre blockera förändringar av grundlagen.

Samtidigt som missnöjet är stort visade kommunalvalen 2010 att medborgarinitiativ kan lyckas. I både Reykjavík och Akureyri tog uppstickare makten efter framgångsrika valkampanjer.

I hela landet kandiderar elva partier till alltinget. Ytterligare fyra partier kandiderar enbart i en eller flera valkretsar. Mest att välja på har de röstberättigade i södra Reykjavík, där fjorton partier går till val.

Hälften av de nya partierna ser ut att bara locka någon promille av väljarkåren. Men i dagsläget ser det ut som att förnyelsen i alltinget blir omfattande med två nya partier, Ljus framtid och Piratpartiet. Både Gryning och Demokrativäktaren ligger runt 3 procent i opinionsmätningarna, och med tanke på hur väljarströmmarna förändras och hur många som bestämmer sig i sista minuten har de alltjämt ett visst hopp om att nå över 5 procent och därmed säkra representation i parlamentet.

Drygt 20 000 personer har redan förtidsröstat. Det skulle kunna gynna Ljus framtid och missgynna Piratpartiet, eftersom piraternas valrörelse kom igång sent medan Ljus framtid hade starkare siffror i början av året.

Här följer en kort genomgång av de elva nya partierna och deras politik.

Ljus framtid:
Liberalt mittenparti grundat av förre framstegspartisten och socialdemokraten Guðmundur Steingrímsson och Bästa partiets Heiða Kristín Helgadóttir. Var uppe och nosade på opinionssiffror runt 15 procent men väljarstödet har halverats efter en svag valrörelse. Vill ta ställning till frågor utifrån fakta och argument i stället för ideologi - något som möjligen fått partiet att framstå som blygsamt och svåridentifierat. Positivt inställda till både EU och EMU. Vill klubba förslaget till ny grundlag. Talar mycket om vikten av att förbättra debattklimatet för att återskapa förtroendet för politiken.

Piratpartiet:
De isländska piraterna driver klassiska piratfrågor: transparens, informationsfrihet, direktdemokrati, medbestämmande och - kanske inte lika klassiskt - avkriminalisering av narkotikabruk. Användning av narkotika ska enligt Piratpartiet behandlas som ett medicinskt och inte ett polisiärt problem. Lockar främst yngre väljare från vänsterkanten. Ses på sina håll som lite tuffare och inte lika helylle som Gröna vänstern. Mest kända namnet är Birgitta Jónsdóttir, som suttit en mandatperiod i alltinget för först Medborgarrörelsen och sedan Rörelsen.

Gryning:
Ett paraplyparti som inte lyckades samla de utomparlamentariska partierna till en bred och kraftfull opposition. Partiets bas utgörs av Medborgarrörelsen (det som återstod av partiet när Rörelsen bröt sig ut), Rörelsen och Liberalerna (som försvann ur alltinget 2009). Tanken var också att Gryning skulle samla ledamöter av grundlagsrådet i sina led för att kunna driva på i frågan om en ny grundlag. Men av de tilltänkta samarbetspartierna valde både Demokrativäktaren och Piratpartiet att kandidera på egen hand, medan Solidaritet hoppade av efter usla opinionssiffror. Grundlagen, ett reformerat fiskekvotsystem och bättre lånevillkor för hushållen är hjärtefrågor.

Demokrativäktaren:
Gryning lyckades inte få alla grundlagsrådsledamöter att sluta upp. Några av de mest tongivande satsade i stället på egna Demokrativäktaren. Utöver grundlagsfrågan präglas principprogrammet av åtgärder som blickar tillbaka till finanskraschen. Partiet vill bland annat se ökad tillsyn av finanssektorn och ansvarsfull hantering av statsfinanserna. Vill underlätta för hushåll både genom nedskrivning av bostadslån och en bredare bostadsmarknad där färre ser sig tvungna att köpa sin bostad. Föreslår också, i linje med utkastet till ny grundlag, att alla naturresurser ska förklaras som statlig egendom.

Höger-gröna:
Ett parti som strävar efter att kombinera marknadsliberalism med en tydlig grön profil. Vill stå utanför både EU och EMU och se över EES-avtalet. I stället förespråkar Höger-gröna en ny isländsk valuta, riksdalern, som ska ersätta kronan och dess taskiga rykte. Partiet vill riva upp skattesystemet och ersätta dagens modell med en platt skatt på 20 procent. Utlovar också att bostadslån ska avskrivas med hela 45 procent. Partiet talar både om grön energi och utvinning av gas och olja samt fler kraftverk. Vill att intäkter från naturresurser samlas i en särskild statlig fond. För att skapa nya arbetstillfällen föreslår Höger-gröna bland annat tillfällig skattbefrielse för nya företag inom turistnäringen.

Regnbågen:
Trots namnet kännetecknas Regnbågen främst av två traditionella politiska färger, rött och grönt. Socialism och miljöskydd är två profilfrågor för detta parti som har sina rötter i avhoppare från Gröna vänstern. Till skillnad från Gröna vänstern vill Regnbågen stå utanför EU och inte fullfölja förhandlingarna om medlemskap eftersom de utgör en smyganpassning till unionens regelverk som enligt partiet går utanför det mandat som givits av alltinget. Jämställdhet, självständighet och hållbarhet är några av Regnbågens ledstjärnor. Mest kända namnet är Jón Bjarnason, tidigare fiske- och jordbruksminister.

Hushållens parti:
Bildades som en utbrytare från Självständighetspartiet efter årets landsmöte, där Halldór Gunnarsson på flera sätt visade sitt missnöje med ordföranden Bjarni Benediktsson. Ett av skälen var avsaknaden av åtgärder för att undsätta skuldsatta hushåll. Vill se en hederlig och transparent uppgörelse med finanskrisen. Efterlyser också skattesänkningar och avskaffande av handelstullar. Detta ska sänka priserna och öka konsumenternas köpkraft. Överväger också att skrota kronan som Islands valuta.

Folkfronten:
Kandiderar i två av sex valkretsar, norra och södra Reykjavík. Har i någon mån också sina rötter i Gröna vänstern - ordföranden Þorvaldur Þorvaldsson lämnade nyligen partiet i protest mot de kompromisser som gjorts i regeringssamarbetet med Socialdemokraterna. Folkfronten säger sig vara de arbetande människornas parti och kämpar för ökad jämlikhet. Därför tar partiet avstånd från EU, eftersom unionen sägs vara antidemokratisk och enbart syftar till att gynna marknadsliberalism. Kräver också att Island lämnar Nato.

Humanistpartiet:
Går också till val i södra och norra Reykjavík. En veteran bland småpartierna. Grundades 1984 och har ställt upp i tre alltingsval samt fyra kommunalval, men har aldrig vunnit några mandat. Humanistpartiet vill riva upp det ekonomiska tankesätt som sägs styra människan i dag, och i stället betona samhälleliga och sociala värden. Hållbarhet, förtroende och samarbete är några av partiets ledord. Humanistpartiet vill att staten ska kontrollera finansmarknaderna och att banker ska erbjuda räntefria lån. Ockerräntor och spekulation ska göras straffbart enligt lag.

Sturla Jónsson:
Ställer enbart upp i södra Reykjavík trots att partiledaren och grundaren Sturla Jónsson har sin hemvist i norra Reykjavík. Sturla Jónsson är en av landets mest kända demonstranter, och valde för några veckor sedan att döpa sitt parti efter sig själv eftersom han är den kandidat som flest känner till. Han försökte kandidera helt på egen hand, utan något parti bakom sig, men fick nej. Fokuserar på skuldlättnader för hushåll som kämpar med skenande bostadslånekostnader.

Landsbygdspartiet:
Kandiderar bara i nordvästra valkretsen. Vill föra upp glesbygdspolitiken på dagordningen. Partiet kräver bland annat statliga insatser som gör områden utanför storstäderna lika konkurrenskraftiga som de tätbefolkade områdena. Detta ska ske bland annat genom bidrag till transporter, ett fiskekvotsystem som garanterar att orter inte helt förlorar rätten att fiska även om kvotinnehavaren säljer sina fiskerätter och satsningar på välfärd som ökar intresset för att bosätta sig på landet. Landsbygdspartiet vill också banta antalet isländska ambassader i utlandet och ge alltingspolitiker rätten att klä sig i islandströja i parlamentet.

Här kan du läsa mer om isländska valet.