torsdag 30 maj 2013

Recension: Daniel Chartier: The End of Iceland's Innocence

Inom loppet av någon vecka förändrades bilden av Island och islänningarna. Från ett framgångsrikt föredöme till ett avskräckande exempel för hur det går när girighet, ansvarslöshet och blåögdhet får regera ostört. Island blev den bankrutta bananrepubliken som ingen längre litade på. Förödmjukelsen fullbordades när gamla allierade svek och tvingade regeringen att vända sig till Internationella valutafonden för att få hjälp att ta sig ur krisen.

Daniel Chartier skildrar genom en granskning av mediebevakningen om Island hur en hel nation gick från prisad till pariastatus. Ibland är exemplen i The End of Iceland's Innocence så plågsamma i sin aningslöshet att det är svårt att inte dra på munnen.

Analysen utgår främst från större utländska tidningar, men det blir kanske den inhemska tidskriften Iceland Review som får stå som symbol för omstöpningen av självbilden. Enligt Daniel Chartier gick det snabbt att vända kappan i den finansiella snålblåsten - från beundran till avståndstagande och chauvinism.

När Daniel Chartier dissekerar chefredaktören ledare är det läge för stora skämskudden. Ett par månader före krisen ska det tänkas stort, satsas internationellt och erövras på löpande band. Ett par månader efter krisen heter det att alla såg att det var på väg att gå snett, att det var några få som orsakade problem för så många samt att det blivit dags att skrota det kompiskorrumperade samhället återvända till de genuina isländska idealen - flit, hederlighet och förtrogenhet med landets villkor och resurser. Det som är äkta - till skillnad från drömmen om att bli rik utan att lyfta ett finger.

Det skulle lätt gå att kalla för hyckleri. Kanske är det inte riktigt så enkelt. Visst anade många att det ekonomiska uppsvinget var en bubbla. Men det hade också utvecklats en kultur där de som försökte punktera den snabbt fick veta att deras synpunkter inte uppskattades, att de därmed svek Islands stora stund.

På pappret och med ett par års distans tycks attitydförändringen förstås horribelt opportunistisk. Daniel Chartier lyfter fram Iceland Review som det kanske tydligaste exemplet för ett sådant agerande. Men förklaringen kan nog vara sådan att det ena inte behöver utesluta det andra - stoltheten blev till skam blev till avståndstagande; efter kraschen var det inte längre fräckt att vädra sina farhågor om tillståndet i landet före kraschen.

Nu var tidningen långt ifrån ensam om att vända i vinden. Även i den utländska rapporteringen fanns enligt Daniel Chartier liknande mönster. Krisen börjar med en lilleputtnation på ruinens brant som får kalla handen från sina allierade. Läget är med andra ord så hopplöst att inte ens de kastar ut en livboj till önationen. Nödlösningen blir att knacka på EU:s dörr i hopp om att hitta nya bästisar när de nordiska länderna förklarat att Gordon Browns gunst var viktigare än Geir H. Haardes.

Inledningsvis skildras Island i media som en nation där skammen och efterklokheten regerar. När ilskan börjar att rikta sig mot en handfull affärsmän nickar många journalister gillande och berättar med illa dold skadeglädje om snöbollskastning mot Jón Ásgeir Jóhannesson. Kastrullrevolutionen präglas i utländsk media av samma fascination - tänk att så få och så små kan föra så mycket oväsen! - för att sedan, i takt med att somliga demonstranter tar till våld, förvandlas till nya avståndstaganden.

Att gå tillbaka till rötterna blir ett mantra. Fiskaren blir den pånyttfödde nationalhjälten, han - för det är alltid en han - som genom flit och kunskap trotsar havets faror och ordnar mat på tallriken till ett folk som hungrar efter en ny självbild.

Ingenting i Daniel Chartiers bok är egentligen nytt. Ändå är The End of Iceland's Innocence en liten uppenbarelse. Med efterklokheten i bagaget manar den till tanke och självrannsakan. Och att skämmas en smula är förmodligen bara nyttigt.

Betyg: Fyra påsar Djúpur.