tisdag 28 maj 2013

Recension: Jón Gnarr: Sjóræninginn

Han skriver nästan lite gymnasialt. Staplar huvudsats på huvudsats. Förlitar sig på rak ordföljd och undviker bisatser. Hade Jón Gnarr inte varit en strålande historieberättare hade det kunnat bli enformigt. Nu är den enkla stilen snarare ett medel. Den understryker liksom att Sjóræninginn är en bok skriven raka vägen ur minnet till tangentbordet.

Jón Gnarr har på många olika sätt brottats med sin uppväxt, och i synnerhet sin far. Både i den tv-trilogi som inleddes med Næturvaktin och första självbiografiska romanen Indjáninn är den förunderlige fadern en förgrundsfigur. I Sjóræninginn kommer gåtan åtminstone något steg närmare sin lösning.

I Indjáninn, Jón Gnarrs första bok, skildrar han barndomsåren, och berättar om hur de första känslorna av att inte höra hemma och inte passa in börjar att dyka upp. Vardagen präglas av hyss, usla resultat i skolan och ständiga utskällningar. Sjóræninginn består i princip av samma ingredienser - plus punken.

Rödhårig, disträ och utrustad med enorma pilotglasögon ser Jón Gnarr - i Reykjavík allt oftare känd som Jónsi pönk - framtiden an som ett svart hål. Inte särskilt rädd för den, utan snarare för ovissheten. Att den där känslan av att alltid hamna vid sidan om aldrig ska ge med sig.

Så kommer punken. Rörelsen som sväljer och accepterar, säger att det är okej att ställa sig på scen utan att sätta ett enda ackord, omfamnar utanförskapet med skinnjackor och säkerhetsnålar, förklarar att det är samhällets snäva ramar som förvandlar de annorlunda till fredlösa byten för skolgårdarnas mobbare, och skänker hopp om ett alternativ.

Jón Gnarr berättar om de euforiska upptäckterna av The Clash, Nina Hagen, The Sex Pistols och Crass. Musiken pekar inte bara mot en mer tillåtande framtid. Den förmedlar också energi och känslor. Den lille rödhårige killen med pilotbrillorna blir snart övertygad om att alla snutar är fascister och att lärarrummen är fyllda av undervisningsdjävlar som njuter av att tortera eleverna för deras okunskap.

Samtidigt är verkligheten kanske inte lika svartvit. När Jón Gnarr hamnar i gränslandet mellan pojkstreck och brottslighet är lagens långa arm inte särskilt sträng.

Det börjar med en serie underliga inbrott. Ena natten tar han sig in på en skola och stjäl ungarnas hamster. Någon dag senare har han tröttnat på hamstern och lämnar i skydd av mörkret tillbaka den i samma klassrum. I stället släpar han med sig en massa smurfar. Tröttnar fort. Återvänder till brottsplatsen. Men för att trilskas med eleverna ställer han upp dem i en helt annan ordning. Det dröjer förstås inte länge förrän polisen väntar på honom vid skolan.

Skivor, kläder och märken som visar tillhörigheten till punken är allt annat än gratis. Jón Gnarr behöver ett jobb. Med framgång låtsas han veta vad han gör vid köttdisken i en butik, ända tills en tuppkam blir för mycket för ägaren. Jakten går vidare. Bäst går det som lottförsäljare åt Röda Korset. Med en riktigt stark lampa lyckas den företagsamma ynglingen genomlysa lotterna och utröna vilka som ger vinst. Det går lysande - inte bara för att Jón Gnarr plötsligt ger bort konfektkorgar i julklapp till hela släkten - utan också för att hans uppsyn tycks tilltala lottköparna. Han ser helt enkelt ut som någon som Röda Korset borde bry sig om.

Med värmande galghumor skildrar Jón Gnarr punkens dogmatism. Om hur renlärigheten gör att new wave måste föraktas, om hur han vänder alla besvärliga frågor om anarkismens ideologi genom att låta alla som frågar välja mellan Krapotkin och Rasputin, om hur den coola attityden inte gör sig i radio när Jón och en kamrat från punkbandet Nefrennsli får chansen att intervjuas av RÚV, om hur gemenskapen färgar den annars ganska hopplösa tillvaron för de tonåringar som hänger vid busstationen Hlemmur, sniffar, super och röker på så fort tillfälle ges.

Med åren dyker Jón Gnarr allt mer sällan upp i skolan. Inte bara för att han inte förstår poängen med att lära sig matte eller danska. Det finns undantag - som engelskläraren som troget tragglar punktexter med honom efter lektionerna - men det är en vardag som präglas av mobbning och glåpord, och där lärarna blundar för att vissa elever dyker upp på skolgården punktligt varje morgon för att sedan förnedras och förringas ända tills klockan ringer ut för dagen och det går att andas igen. Jón Gnarr tillhör visserligen inte de punktligas skara, men översittarna missar aldrig chansen att ge sig på honom de gånger han visar sig.

Jón Gnarr är en fantastisk historieberättare. Hans röst färgar sidorna vare sig de är kantade av sorg eller glädje. Känslorna börjar som skratt eller gråt ända nere i tårna, får kraft i magen och bubblar så fram genom mun och ögon.

Sjóræninginn är en berättelse om de tidiga tonåren som ständigt skrubbar och skrapar mot huden. Den är svår att värja sig mot. Och den drar osökt fram alla de känslor som stuvats undan från skolgårdsåren, både positiva och negativa.

Det är egentligen bara en sak som är lite underlig med den här boken. Slutet är så abrupt att det ger intrycket av att redaktören checkat ut eller någon rivit ut de sista sidorna. Fast det kanske är punk.

Betyg: Fyra påsar Djúpur.