onsdag 25 september 2013

Recension: Karin Arvidsson: Talar Norden med kluven tunga?

Talar Norden med kluven tunga? är titeln på Nordiska rådets och Nordiska ministerrådets årsbok för 2012. Ministerrådet tillhör inte precis planetens humorister, men förhoppningen är att det någonstans i denna präktighetens ankdamm finns ett korn av ironi. Traditionen visar nämligen att få talar med så kluven tunga som det tandlösa ministerrådet.

Olle Josephson, professor i nordiska språk vid Stockholms universitet, lägger i en av bokens mest läsvärda intervjuer skulden för den allt sämre mellanspråkliga förståelsen på just ministerrådet. I många fall orkar dignitärerna inte ens själva snacka skandinaviska - frågan är då vad det skickar för signaler (utöver att göra slut på årets budget genom att trycka en skrift så att den inte blir den sista) till fotfolket. I vanlig ordning är det nämligen där ansvaret för språkförståelsen hamnar.

Fredrik Lindström, programledare och evighetsdoktorand i nordiska språk, skriver att det snarare är samhällsutvecklingen som påverkar språken och inte vice versa. Det ligger förmodligen mycket i det. Nordiska ministerrådet är en floskelgenerator av rang som ständigt sjunger det nordiska samarbetets lov. När den där påstådda solidariteten faktiskt skulle komma väl till hands - minns Icesave-tvisten - är de högstämda fraserna påpassligt bortglömda medan Fredrik Reinfeldt och Anders Borg knäböjer inför Gordon Brown och Alistair Darling.

I stället skickar ministerrådet ut triumfatoriska pressmeddelanden om steg mot ett gemensamt nordiskt pantsystem. Som sagt, kanske har de humor ändå. För några tunga politiker bekymrar sig inte längre om Norden. Visserligen finns det enstaka riksdagsledamöter som försöker profilera sig som nordister. Och visst är det gulligt på det där åh-vad-det-är-fint-med-jojk-och-folkdräkter-sättet.

Nå. Bara för att ministerrådet förvandlats till en politisk tvångsfika innebär inte det att denna bok är lika menlös. Tvärtom innehåller den flera intressanta intervjuer. Programledaren Fredrik Skavlan skildrar hur han säljer ut sitt norska modersmål till förmån för förståelsen under varje timme fredagsmys i rutan, sannfinländaren Maria Tolppanen dömer ut bristen på valfrihet och svensktvånget i finska skolor, Aftonbladets Margrét Atladóttir berättar om hur språkbytet från isländska till svenska plötsligt fick henne att tystna, och professor Tomas Riad försöker bena ut varför det danska uttalet är så knepigt för många andra nordbor.

När Talar Norden med kluven tunga? inte känns som ett beställningsjobb från ett ministerråd som försöker hitta ett berättigande till sin egen existens är den intressant. Där har författaren Karin Arvidsson lyckats. Ibland känns dock avsändaren besvärande tydlig. Som när fem vanliga dödliga ungdomar får ge sin syn på de nordiska språken. Här finns förstås ingen som tycker att isländskans kasussystem borde utrotas eller att danskan är en ström av oskiljbara läten. Utan det blir så där självöverträffande präktigt som det bara kan bli när nordister tillåts dagdrömma sig tillbaka till dagarna innan någon ouppfostrad diftongvurmare till runristare började skriva stain på stenarna och därmed började sabba hela den urnordiska gemensamhetsgrejen.

Det är inte fel att dagdrömma. Ministerrådets problem är att pratet om nordisk språkgemenskap och samverkan inte längre överensstämmer med verkligheten. Och att det är brontosaurusinstitutionen själv som gång på gång mer än någon annan understryker just detta. Men som sagt. Någon på rådet kanske har både humor och självdistans. Och tillgång till våra skattepengar.

Betyg: Tre påsar Djúpur.

Här kan du ladda ned Talar Norden med kluven tunga?