tisdag 24 september 2013

Recension: Magnús Halldórsson och Þórður Snær Júlíusson: Ísland ehf. - Auðmenn og áhrif eftir hrun

Det var två helt olika grupper av män i kostym som vällde in i Reykjavík 101 direkt efter kraschen hösten 2008. Det var männen som var där för att rädda vad som räddas kunde, och det var männen som var där för att öppna plånboken och storhandla. Det är där denna bok tar sin början - i den efterkrisvärld som tornade upp sig i samma stund som alltinget klubbade den nödlagstiftning som satte punkt för tio års våldsam expansion inom finanssektorn.

I alltingets korridorer kallades den på lika delar operation fuck the foreigners, nödlagen som gjorde det möjligt för myndigheterna att ta kontroll över bolag verksamma inom finanssektorn. De tre banker, Kaupþing, Glitnir och Landsbanki, som hade lyckats svälla balansräkningarna till 923 procent av Islands bruttonationalprodukt hade ett par dagar senare svalts av staten. I ett styckmästarprov i den högre skolan dumpades fordringarna i de gamla bankerna medan nya banker restes ur de gamlas ruiner. Där pytsade regeringen in tillgångarna. Räkningen för bankkraschen skickades i stället till tyska storbanker som Deutsche Bank och Bayerische Landesbank.

Representanter för bankerna tillhörde den ena gruppen av kostymklädda män som vandrade från möte till möte i centrala Reykjavík med pannorna i allt djupare veck. De andra var där för att spela för att vinna. Ofta företrädde de hedgefonder som lade skambud på skambud under en tid när allt som kunde förknippas med isländskt ägande rasade i värde.

Att den isländska regeringen inte tänkte betala hela notan på egen hand gjorde att en konflikt snart blossade upp med Storbritannien och Nederländerna om Landsbankis Icesave-konton. EU-länderna krävde att Island skulle stå för insättningsgarantin, Island hävdade att någon sådan skyldighet inte existerade.

Deutsche Bank såg det Nederländerna och Storbritannien inte såg i en tid när raset på marknaderna ackompanjerades av ett nästan lika dramatiskt ras för Gordon Brown i opinionen på hemmaplan. Det fanns trots allt tillgångar i konkursbona. Banken erbjöd sig svara för insättningsgarantin mot att få ta över hela Landsbanki. Deutsche Bank fick dock nobben.

Hedgefonderna cirklade som gamar över Jón Ásgeir Jóhannessons havererade detaljhandelsimperium. När budet på en köpeskilling på 5 procent av det bokförda värdet fick nej rasade mäklarna. Inställningen var ändå tydlig. Där andra förtvivlat ville bli kvitt alla innehav som hade med Island att göra köpte hedgefonderna.

I dag är hedgefonder storägare i både Íslandsbanki (tidigare Glitnir) och Arion banki (tidigare Kaupþing). De har köpt fordringar som senare omvandlats till aktier för en spottstyver. Den isländska expansionen var visserligen en bubbla byggd på lånat kapital och fantasifull bokföring. Men någonstans fanns också tillgångar som skulle visa sig vara stabila även i en ekonomiskt bister tid.

Magnús Halldórsson och Þórður Snær Júlíusson skildrar i Ísland ehf. - Auðmenn og áhrif eftir hrun resningen upp ur ruinerna. Det är en bok som alltid svarar på frågorna vem, hur och vad men mer sällan på varför. Den är inte på något sätt ett facit på fem år efter krisen - ett sådant är ännu för tidigt att skrivas - utan berättar initierat om utvecklingen fram till i dag.

Boken tar sin utgångspunkt i olika maktkonstellationer och affärsgrupperingar. Den nystar upp svårbegripliga personhärvor och skapar så småningom ett mönster där krisens vinnare och förlorare träder fram.

Ísland ehf. - Auðmenn og áhrif eftir hrun är inte de stora avslöjandenas bok. För den som dagligen följt rapporteringen i isländska medier erbjuder inte Magnús Halldórsson och Þórður Snær Júlíusson några nya smaskiga detaljer. Förtjänsten ligger i stället i den finkalibriga skildringen av alla turer i några av landets största och mest uppmärksammade företag.

Utgivningen av böcker om krisen präglas av partsinlagor och särintressen. Det är också ett skäl till att Magnús Halldórssons och Þórður Snær Júlíussons bok känns så välgörande i sin torra journalistprosa. Författarna kan luta sig mot gedigen research och låter läsaren på egen hand identifiera eventuella skurkar och hjältar.

Ísland ehf. - Auðmenn og áhrif eftir hrun har egentligen bara en brist. Att det inte finns ett register till en så personnamnsspäckad bok är något av en gåta. Det är synd eftersom det gör den knepigare att återvända till.

I övrigt har Magnús Halldórsson och Þórður Snær Júlíusson skapat ett närmast fläckfritt uppslagsverk över de första fem åren efter finanskraschen. Tillsammans med Guðni Th. Jóhannessons Hrunið, som skildrar upptakten till krisen, är boken också ett stycke nödvändig nutidshistoria.

Betyg: Fyra påsar Djúpur.