tisdag 18 mars 2014

Tunnelbygge ger vinterväg för anställda vid Mjólkárvirkjun

Om två år kommer regeringen att ta in anbud på tunneln Dýrafjarðargöng. Den kommer att korta vägen mellan södra och norra Västfjordarna med nästan tre mil - och dessutom bryta vinterisoleringen för de anställda på kraftverket Mjólkárvirkjun. Men passagen över Dynjandisheiði kvarstår som ett hinder för kommunikationerna. Kommunalrådet i Tálknafjörður berättar om hur hon måste vara borta i tre dagar för att besöka ett möte i Ísafjörður.

Under sommaren är avståndet mellan Patreksfjörður och Ísafjörður i Västfjordarna 173 kilometer. Under vintern ökar sträckan till 609 kilometer. Både Dynjandisheiði och Hrafnseyrarheiði är oframkomliga under vintermånaderna eftersom grusvägen är i dåligt skick samtidigt som den går på hög höjd över hedarna vilket gör att den lätt snöar igen. I synnerhet över Hrafnseyrarheiði är dessutom lavinfaran stor.

Tunnlar under hedarna har länge stått på lokalbefolkningens önskelista. Även myndigheterna räknar med att en pålitlig året runt-väg mellan södra och norra Västfjordarna skulle betyda mycket för regionen. Den skulle underlätta arbetspendling och göra det möjligt att bättre utnyttja den samhällsservice som finns.

Regeringen har nu enligt ett pressmeddelande klubbat att tunneln under Hrafnseyrarheiði, som kallas Dýrafjarðargöng och förbinder Arnarfjörður i söder med Dýrafjörður i norr, ska läggas ut på ett anbudsförfarande under 2016. Det betyder att en tunnel tidigast kan stå klar 2018.

En 5,6 kilometer lång tunnel ska byggas under Hrafnseyrarheiði mellan Mjólká i söder och vägskälet vid Ketilseyri vid bron över Dýrafjörður i norr. Utöver tunneln handlar det om 8,1 kilometer ny väg som totalt kortar sträckan med 27,4 kilometer.

För att kunna knyta ihop södra och norra Västfjordarna krävs dessutom en helårsväg över eller en tunnel under Dynjandisheiði. En sådan ligger trots lokalbefolkningens uppmaningar långt borta i tiden. Regeringens förhoppning är dock att kunna hålla vägen öppen under åtminstone delar av vintern när Dýrafjarðargöng väl är på plats. I dag är det nämligen Hrafnseyrarheiði och lavinfaran som är det stora problemet - och den försvinner med tunneln.

Så länge som Dynjandisheiði utgör ett hinder är det få som direkt tjänar på tunnelbygget. Vid den del av Arnarfjörður som berörs av Dýrafjarðargöng finns två oregelbundet bebodda gårdar samt kraftverket Mjólkárvirkjun - all annan bebyggelse vid fjorden står i dag öde. För de anställda på kraftverket skulle tunneln innebära en väsentlig förbättring. I dag måste de ta båt till Bíldudalur och därefter åka runt hela Västfjordarna för att komma till Ísafjörður. Den omvägen blir historia när tunneln är klar.

Men situationen för Eyrún Ingibjörg Sigþórsdóttir, kommunalråd i Tálknafjörður, kommer sannolikt inte att förbättras. Hon säger till Vísir att kommunikationerna var bättre när hon flyttade till orten för 22 år sedan. Då gick det att flyga mellan Bíldudalur och Ísafjörður och att resa med båt som seglade mellan regionens tätorter. Nu tar det henne tre dagar att besöka ett möte i Ísafjörður 16 mil bort:
"Jag åker hemifrån till Reykjavík på söndagen vid lunchtid. Därifrån tar jag ett flyg på morgonen, på måndagsmorgonen, och går på mötet. Flyger till Reykjavík i kväll och så åter hem på tisdagen. Så det går tre dagar för mig för att åka på detta enda möte."
På gården Sæból vid Ingjaldssandur bor fårbonden Elísabet Pétursdóttir och hennes 15-årige son. Under vintern ser hon dock honom sällan. Han går i skolan i Flateyri och har sällan möjlighet att åka hem på helgerna eftersom vägen är oframkomlig. I stället stannar han hos sin äldre syster som bor på orten.

Under vintern kan det ibland gå månader av isolering där enda sättet att besöka gården är med snöskoter. Hennes situation förbättras inte av Dýrafjarðargöng. Problemet är väg 624 - en sträcka som är dyr och riskabel att hålla öppen eftersom den går på 530 meters höjd från Dýrafjörður i söder till Önundarfjörður i norr. Och trafiken är synnerligen gles. Elísabet Pétursdóttir är nämligen den enda som bor kvar vid Ingjaldssandur.

Elísabet Pétursdóttir berättar för Vísir att sex familjer bodde i området när hon flyttade dit för drygt 20 år sedan. Nu är hon ensam kvar. Om hon skulle ge upp skulle också en mer än tusenårig tradition av bebyggelse vid den här sidan av Önundarfjörður brytas.

Här kan du läsa mer om de sista gårdarna vid Arnarfjörður och här mer om Mjólkárvirkjun.