tisdag 13 maj 2014

Därför nödlandade militärplanet på Sólheimasandur

I över fyrtio år har flygplansvraket legat vid Hólsá på Sólheimasandur. Med tiden har den kraschade DC3:an blivit något av en turistattraktion. Men de berättelser som cirkulerar på nätet om varför det amerikanska militärplanet nödlandade på den isländska sydkusten stämmer inte. I stället för bränslebrist var det isbildning som tvingade ned planet på Sólheimasandur.

På Sólheimasandur mellan Skógar och Vík í Mýrdal ligger en av Islands underligaste turistattraktioner, en DC3 tillhörande den amerikanska flottan. Kvar finns bara själva flygplanskroppen. Vingar, motorer och teknisk utrustning togs om hand av amerikanerna inom loppet av en vecka från själva kraschen.

Flygplanskroppen har genom åren använts både av campare för övernattningar och av filmare för modevisningar. För att ta sig fram till vraket krävs ett par kilometers promenad från ringvägen eller en bil som inte riskerar att köra fast i det lösa och steniga underlaget.

På nätet brukar olycksorsaken påstås vara bränslebrist. Ibland sägs till och med att planet ska ha nödlandat efter ett missförstånd där tanken i en vinge alltjämt ska ha varit full, men där mätaren felaktigt ska ha visat att bränslet var slut. Datumet för nödlandningen brukar anges till den 24 november 1973. I själva verket inträffade olyckan tre dagar tidigare.

Den 22 november 1973 kunde Morgunblaðið berätta att en Douglas Dakota C-117 dagen innan vid 14-tiden hade nödlandat vid Hólsá på Sólheimasandur. Militärplanet var på väg från Höfn i Hornafjörður till Keflavík, där det hade lämnat utrustning till radarstationen på Stokksnes. Flygsträckan var en av de vanligaste för de amerikanska trupper som var stationerade på Nato-basen i Keflavík.

Efter att ha avverkat knappt halva resan till Keflavík fick planet problem med isbildning. Motorerna började hacka och planet tappade höjd. Efter att ha passerat Dyrhólaey stannade bägge motorerna. Något annat val än att nödlanda på Sólheimasandur fanns inte.

Flygplanet kraschade istäcket på den lilla älven Hólsá när det tog mark och gled fram över sand och aska. Men buklandningen var lyckosam. Ingen av de sju ombord ådrog sig några allvarliga skador vid nödlandningen.

Strax före landningen hade besättningen skickat ut ett nödanrop. Det uppfattades av ett annat Nato-plan som passerade området under en flygning från det europeiska fastlandet till Keflavík samt av radiostationen på Hemön.

Omedelbart skickades tre flygplan och två helikoptrar ut från Keflavík för att söka efter planet. Fiskebåtar från Þorlákshöfn lämnade hamnen och satte kurs österut eftersom det befarades att planet hade tvingats nödlanda i havet. Båtar från Stokkseyri och Eyrarbakki kunde däremot inte gå ut eftersom bränningarna gjorde att de inte kunde navigera ut ur hamnen. Räddningstjänsten i Vík í Mýrdal och personer bosatta på gårdar i området gav sig i väg för att försöka lokalisera planet.

Det dröjde bara en dryg halvtimme innan planet på Sólheimasandur upptäcktes av ett flygplan som skickats ut från Nato-basen. Besättningen kunde rapportera att planet låg på land, såg oskadat ut och att flera personer rörde sig vid flygplanskroppen. Strax därpå plockades de sju ombord olycksplanet upp av en helikopter och flögs till Keflavík.

Planet nödlandade precis i strandkanten. Redan samma kväll drogs flygplanskroppen upp på säkrare mark med hjälp av ett fordon försett med larvfötter. Sedan dess har inte militärplanet rört sig trots att det har gått över fyrtio år sedan nödlandningen den 21 november 1973.

Inledningsvis fanns förhoppningar om att kunna flyga planet från Sólheimasandur. Den 23 november 1973 sade dock Marshall Thayer, talesperson för Nato-styrkorna, i Morgunblaðið att flygplanet var för skadat för att kunna lyfta för egen maskin.

Den 28 november publicerade Morgunblaðið den första bilden på vraket. Tidningen kunde då berätta att de amerikanska trupperna plockat bort vingar, motorer och teknisk utrustning från planet och fraktat allt till Keflavík. Därefter skulle USA diskutera med Island vad som skulle ske med resten av flygplanskroppen. Om förhandlingarna ledde till något resultat är inte känt. I vilket fall som helst ledde de aldrig till någon bärgning.

Händelsen fick inte särskilt mycket uppmärksamhet i isländsk press. Dagen efter olyckan fanns det en artikel i Tíminn och en notis i Þjóðviljinn. Vísir, som vid den här tiden var en stor dagstidning, berättade inte om den dramatiska nödlandningen på Sólheimasandur.

Här kan du läsa om hur du hittar flygplansvraket på Sólheimasandur.