tisdag 17 juni 2014

Republiken Island fyller 70 år i dag



Den 17 juni 1944 samlades omkring 30 000 islänningar vid Þingvellir för att i täta led bevittna republiken Islands födelse. Beslutet att överge unionen med Danmark fattades under brinnande krig. Nervositeten var stor in i det sista. Men så småningom kom välgångshälsningen från Kristian X. Med förhoppning om en framgångsrik framtid och fortsatt starka band till de övriga nordiska länderna lyckönskade kungen den nyfödda republiken.

Vägen mot självständighet vandrades steg för steg. Redan år 1918 ingicks efter en folkomröstning ett unionsavtal mellan Danmark och Island. Danmark behöll ansvaret för Islands utrikespolitik och försvar med kungen som statschef, men den isländska flaggan hissades den 1 december 1918 för första gången som nationsflagga.

Unionsavtalet skulle ses över under 1940. Andra världskriget och den tyska ockupationen av Danmark kom emellan. I praktiken upphörde unionen redan här. Kristian X var visserligen alltjämt statschef, men den isländska regeringen tog kontroll över utrikespolitiken. När brittiska trupper ockuperade landet för att undvika att det skulle hamna under tysk makt ansåg regeringen att ockupationsstyrkorna skulle få ett vänligt mottagande.

Självständigheten föregicks under 1944 av två folkomröstningar. Först röstade 97,4 procent för att riva upp unionsavtalet med Danmark medan bara 0,5 procent var för en fortsatt union. Därefter sade 95 procent av islänningarna ja till den nya grundlagen. Andelen nej-röster var 1,5 procent.

Trots att Reykjavík var statsapparatens självklara centrum och landets i särklass största stad var det egentligen aldrig aktuellt att välja huvudstaden som platsen för firandet. När alltinget grundades år 930 färdades islänningar från hela landet till Þingvellir för att delta i förhandlingarna och skipa rättvisa. Ett drygt årtusende senare skulle Þingvellir på nytt tjäna som enande kraft.

Island hade år 1944 bara drygt 125 967 invånare. Var fjärde islänning samlades alltså vid Þingvellir den 17 juni. Och det var en ung nation som föddes. Var femte islänning hade inte fyllt tio år när republiken grundades.

Vid Þingvellir valde alltinget under ledning av statsminister Björn Þórðarson så Sveinn Björnsson till Islands första president. Han fick nytt förtroende både 1945 och 1949 då val till ämbetet skulle hållas men ställdes in eftersom ingen annan kandiderade.

Björn Þórðarsons ministär var symbolisk för tidsandan. Den gick under namnet Coca cola-regeringen eftersom två av statsråden passade på att grunda Vífilfell - bryggeriet som säljer Coca cola - och bensinkedjan Esso. Efter krigsslutet pumpade USA in enorma mängder pengar i landet. Nato-basen i Keflavík svarade för en stadig ström av intäkter och amerikansk kultur. En tidigare fattig nation av fiskare och bönder växte sig snabbt allt rikare.

År 1946 gick Island med i Förenta nationerna. Öriket var då FN:s i särklass minsta medlem och det knorrades en hel del i bänkraderna med anledning av det isländska medlemskapet. Kalla kriget såg dock till så att intresset för Island stärktes. Investeringarna fortsatte därmed i landet samtidigt som exporten av fisk tog fart efter andra världskrigets slut.

Sedan dess har självständigheten vid flera tillfällen blossat upp som ett vapen i den politiska debatten. Så skedde först redan 1949 då en majoritet i alltinget röstade för att Island skulle gå med i Nato. Fortsatt självständighetskamp har sedan dess återkommit i så skilda sammanhang som torskkrigen, EU-debatten och Icesave-tvisten.

Valet av dag för utropandet av självständigheten var givet. Den 17 juni 1811 föddes Jón Sigurðsson på gården Hrafnseyri i södra Västfjordarna. Han skulle komma att bli en symbol för den isländska självständighetskampen. Precis som självständigheten i sig ständigt dyker upp i den politiska debatten gör också Jón Sigurðsson detsamma. För tre år sedan - på dagen 200 år sedan han föddes - valde både president Ólafur Ragnar Grímsson och statsminister Jóhanna Sigurðardóttir just Hrafnseyri som plats för nationaldagsfirandet.

Här kan du läsa mer om Islands självständighet och Jón Sigurðsson.