Han har ett hus vi har råd att köpa. Var ligger Djúpavík? frågar Emma sin make när hon lämnar mäklarkontoret. Skämtteckningen publiceras i DV den 27 oktober 1983. Fem dagar innan har det sista flyttlasset från orten gått. Djúpavík står öde - även om det bara blir för en kort tid.När Djúpavík för första gången nämns i isländsk press är året 1909. Ingólfur berättar om hur Samson Jónsson och sonen Janus några dagar före jul vandrade norrut över Trékyllisheiði. Den 12-årige pojken blev sjuk uppe på heden. Snön föll tät och något annat val än att stanna och försöka vänta ut ovädret fanns inte. Pojken miste livet. När pappan två dagar senare når fram till Djúpavík vid Reykjarfjörður är han frusen och näst intill snöblind. Bonden på Kjós - en i dag övergiven gård som ligger några hundra meter norr om då obebodda Djúpavík - stöter på pappan och tar honom in i värmen. När snöovädret avtagit söker de efter pojken. De finner kroppen uppe på heden.
Olyckan var inte den enda i Västfjordarna denna vinter. Ingólfur rapporterar i samma nummer även om ett dödsfall i Ögur på en gård belägen ungefär mitt emellan Ísafjörður och Hólmavík. Hon var på väg tillbaka till gården med mjölk från ladugården. I snöstormen blir den cirka 80 meter långa vandringen för mycket. Föräldrarna börjar sökandet redan på kvällen men hittar henne först morgonen därpå avliden i en snödriva.
Det är i år 105 år sedan den första bosättaren flyttade till Djúpavík i den glesbefolkade Strandirregionen i Västfjordarna. Sedan dess har ortens överlevnad många gånger varit hotad. Det här är ortens historia berättad utifrån artiklar i den isländska pressen.
I maj 1917 berättar Morgunblaðið att Elías Stefánsson hyrt ett fartyg som ska transportera material till en brygga vid Djúpavík. Båten ska därefter segla till Akureyri och återvända med utrustning för att bygga ett hus. Elías Stefánsson blir därmed den förste bofaste på orten. Skälet till flytten är det goda sillfisket vid Reykjarfjörður, som han redan har ägnat sig åt en tid. Paret Guðjón Jónsson och Kristín Guðmundsdóttir och deras döttrar följer efter.
Äventyret blir dock kortvarigt. En mindre fabrik byggs men när världsmarknadspriserna på sill faller år 1919 efter första världskrigets slut är det inte längre möjligt att hålla den vid liv. Djúpavík blir dock inte helt öde. Fisket fortsätter i mindre skala.
År 1928 särredovisas enligt Ægir för första gången fångsterna i Djúpavík. Med en total fångst om 851 skålpund är hamnen den mest betydelsefulla i kommunen Árneshreppur. Grannorterna Gjögur och Norðurfjörður svarar sammanlagt för 237 skålpund. Jämfört med orter som Ísafjörður och Patreksfjörður är dock Djúpavík en liten landningshamn.
Året därpå sjunker fångsterna i Djúpavík till 494 skålpund, 1930 svarar Djúpavík och Gjögur tillsammans för 401 skålpund.
1930-talet är årtiondet då sillboomen kommer till Djúpavík. Det märks också i pressen. Mellan 1900 och 1929 publiceras fem artiklar där orten nämns. Under 1930-talet ökar antalet till 418 som blir 488 under 1940-talet.
Anmärkningsvärt är att det mesta handlar om silltunnor och väderförhållanden. Att den fabrik som byggs i Djúpavík är en av de största i Europa framkommer inte. Det är först långt senare som det finns något intresse för ortens utveckling. Kanske spelar det geografiskt isolerade läget in.
Redan 1931 börjar rapporterna strömma in om stora mängder sill både vid Reykjarfjörður och längre ut i Húnaflói. Hösten 1933 debatteras frågan i alltinget. Vissa politiker talar sig varma för sillfabriker i Siglufjörður, Sauðárkrókur eller Skagaströnd i norr, andra förespråkar Reykjarfjörður eller Ingólfsfjörður i Árneshreppur. Fiskifjelag Íslands lobbar under början av 1934 för Reykjarfjörður eller grannfjorden Ingólfsfjörður men vill se ekonomiska kalkyler för de olika förslagen. Under hösten bestämmer sig företaget Alliance hf. för Reykjarfjörður - och Djúpavík.
Sommaren 1935 ger sig arton trålare ut på sillfiske. Sex av dem landar fångsterna i Djúpavík och den toppmoderna fabriken. I juli köper Alliance fartyget Suðurland för att kunna erbjuda alla som arbetar med sillsaltning en bostad. Intensiva dagar saltas omkring 10 000 tunnor i skift.
Rekordfångsterna fortsätter sommaren 1936. I mitten på juni talas det åter om sill som strömmar in i Reykjarfjörður. De goda fångsterna fortsätter in på 1940-talet. Trålare från hela Island fiskar sill som landas i Djúpavík, där ständiga förbättringar ökar kapaciteten från år till år.
Trots att ett par hundra personer arbetar med att ta hand om sillen utvecklas aldrig Djúpavík till någon tätort. Säsongen varar i bästa fall från april till oktober. Under vinterhalvåret finns bara ett par bofasta familjer. Förhållandena är svåra. Sjövägen är den enda tillgängliga för kontakt med omvärlden.
Under 1940-talets andra hälft börjar fångsterna att avta. För att säkra tillgången till fisk börjar Djúpavík samarbeta med sillfabriken i Dagverðareyri norr om Akureyri. Volymerna fortsätter dock att rasa. Anläggningens kapacitet är plötsligt onödig - i synnerhet som en annan fabrik några år tidigare byggts i Eyri vid Ingólfsfjörður. Sensommaren 1949 står det klart att sillen är på väg att överge Strandir och Húnaflói. I stället rapporterar Tíminn om en ny huvudstad för havets silver - Raufarhöfn växer snabbt till en av landets mest betydelsefulla hamnar när sillbestånden tycks oändliga i nordost.
År 1950 motsvarar fångsterna i Djúpavík en sextiondel av de bästa årens nivåer. Den storskaliga produktionen läggs ned.
Djúpavík fortsätter under 1950-talet att annonsera efter trålare som vill landa sina fångster. Ägarna kapitulerar dock så småningom inför de sinande bestånden. Delar av utrustningen flyttas från Djúpavík till Vopnafjörður i nordost. Samma sak sker för övrigt med grannfabriken i Eyri, där maskiner transporteras till Seyðisfjörður. De flesta säsongsarbetarna har gett sig av för gott.
Omställningen till andra levebröd går motigt. I juni 1959 drabbas Djúpavík av ett snöoväder som tar livet av 19 får. Fyra familjer flyttar under året från Djúpavík. När det nya årtiondet skålas in bor enligt Morgunblaðið 17 personer på orten, varav åtta barn.
Våren 1960 debatteras både Djúpavík och Eyri i alltinget. Sigurður Bjarnason vill att staten ska gå in med bidrag som gör det möjligt att hålla i gång verksamheten. Han pekar bland annat på det begränsade utbudet av arbetstillfällen i Árneshreppur. Förslaget rinner dock ut i sanden. Ingen ser längre några möjligheter att driva fabrikerna vidare utan att gå med förlust.
Motgångarna fortsätter. Våren 1965 saknas det bara en mil av väg - mellan Veiðileysa och Djúpavík - för att hela Árneshreppur ska täckas in av det allmänna vägnätet. Men när marskylan fyller fjordarna med is blir läget kritiskt. Det visar sig omöjligt att transportera mat eller andra förnödenheter till kommunen. I två månader är invånarna helt avskurna från omvärlden innan en isbrytare den 28 april lyckas lägga till vid bryggan i Gjögur. Den 16 maj ligger isen fortfarande så tät att det inte går att segla till eller från Djúpavík.
En ny debatt om vägen tar fart i alltinget med krav på finansiering. I november 1965 kan Alþýðublaðið berätta att vägen äntligen är klar - visserligen enbart för jeepar med hög markfrigång och med många besvärliga partier.
Tíminn beskriver år 1968 Djúpavík som en spökstad. Fabriken och bryggan har börjat förfalla. Året därpå försöker både Eyri och Djúpavík att hålla liv i fisket genom att satsa på räkor. En trålare fiskar på varje hamn. Fisket är först och främst tänkt som sysselsättning för de invånare som inte redan gett sig av, men fångsterna räcker inte för att vända utvecklingen.
Samma år upplöses bolaget som sedan år 1941 ägt sillfabriken, Djúpavík hf. Den har då enligt DV hanterat över 1,3 miljoner tunnor sill som har sålts för totalt 42 miljoner isländska kronor.
Under 1970-talet fortsätter kräftgången långsamt men obevekligt. Invånarna bygger en brygga för att minska riskerna att isoleras under vintern.
Regissören Hrafn Gunnlaugsson fastnar år 1976 för Djúpavík som inspelningsplats för tv-filmen Blóðrautt sólarlag. Han funderar först på Flatey, men ratar ön eftersom den enligt ett uttalande i Morgunblaðið blivit en "turistkoloni". I stället utnyttjar han de obebodda delarna av Djúpavík som kuliss. Róbert Arnfinnsson och Helgi Skúlason gör huvudrollerna, två män som lämnar Reykjavík för att tillbringa sommaren i enslighet. När filmen premiärvisas på RÚV pingsthelgen 1977 är reaktionerna starka. Flera reagerar på huvudpersonernas alkoholkonsumtion, andra rosar filmen för dess uppriktiga ton.
När Djúpavík år 1980 för första gången på länge får någon större uppmärksamhet i pressen - till råga på allt dessutom i utländska medier - är det efter en miljonsvindel. Två män köpte maskinerier som inte använts på årtionden för närmare en miljon isländska kronor. Sedan sålde de dessa till sig själva för 130 miljoner. Affären genomfördes därefter med förfalskade postväxlar.
Vintern 1982 var kall och skörden usel. Árneshreppur får visserligen en egen präst för första gången på tjugo år, men under året bestämmer sig tre familjer bestående av totalt 22 personer för att lämna Djúpavík. Ett skäl till massflykten var kommunens beslut att efter många år av stridigheter bygga en hamn i Norðurfjörður i stället för Gjögur eller Djúpavík. Djúpavíkborna kritiserar valet eftersom hamnen i Norðurfjörður är den som i störst utsträckning stängs igen av drivis under vintern. Gjögur hade däremot varit en acceptabel lösning, uppger DV.
Gjögur förblir för övrigt befolkat fram till 1998. Då avlider Adolf Thorarensen, ortens sista året runt-boende.
En av de sista som ger sig av från Djúpavík är Lýður Hallbergsson. Han berättar i Morgunblaðið om dåligt fiske och om hur den som ska bo i Árneshreppur måste ta sitt eget ansvar för att hitta sysselsättning och inkomster. De sista åren tillverkar han stolpar av drivved. Försäljningen går dock trögt - de importerade kostar bara hälften så mycket som de 40 isländska kronor som han tar.
Kvar på orten finns nu bara tre invånare. Fredagen den 21 oktober 1983 lämnar Lilja Jónsdóttir och Páll Sæmundsson Djúpavík för Reykjavík. Dagen därpå går Þórður Magnússons flyttlass söderut mot Akranes. 66 år efter att Elías Stefánsson slog sig ned i Djúpavík står orten öde. Men det dröjer inte länge innan en ny familj flyttar norrut för att pröva lyckan.
Här kan du läsa mer om Djúpavíks historia och här mer om Árneshreppur.
