fredag 30 oktober 2015

Prästen på Staðarstaður får ingen rätt till ejderdun

Prästen på Staðarstaður på södra Snæfellsnes har inte rätt till intäkterna från ejderdun på ön Hagavatnshólmi. Inte heller har statskyrkan rätt till några andra naturresurser från ön. Därmed kan en tvist som varat sedan 1950-talet vara över. I stället är det markägaren - som polisanmält prästen för att ha samlat ejderdun - som har rätt till ön i Hagavatn.

Redan 1952 klubbade alltinget att statskyrkan måste göra anspråk på och få alla servitut godkända. Länge hade präster då av tradition haft rätt till exempelvis ejderdun från mark i närheten av kyrkan. Genom att samla in ejderdun fick prästen en rejäl extrainkomst.

Men något sådant formellt anspråk godkändes aldrig för Staðarstaður på södra Snæfellsnes. Därför upphörde kyrkans servitut i juli 1954.

Det innebar dock inte att prästerna på Staðarstaður upphörde att samla ejderdun. När den nuvarande kyrkoherden 2010 vittjade redena svarade markägaren Kári H. Jónsson med att ringa polisen. Anmälan ledde dock aldrig fram till åtal eftersom det inte ansågs uppenbart att kyrkoherden faktiskt gjort sig skyldig till att stjäla.

Kyrkoherden fick stöd av dåvarande biskopen Karl Sigurbjörnsson. Precis som kyrkoherden ansåg han att det var en rättighet att samla in ejderdun från den lilla ön i sjön Hagavatn. Bägge hävdade att det ända sedan 1954 ansetts självklart att prästen hade rätt till ejderdun. Denna förmån gav först upphov till en konflikt 2007 när Kári H. Jónsson köpte marken.

Dispyten ledde alltså fram till att kyrkan valde att stämma Kári H. Jónsson. I stämningsansökan vill kyrkan att prästen på Staðarstaður varje år ska ha rätt att samla fyra kilo ejderdun. Ett kilo är i dag värt omkring 170 000 isländska kronor vid försäljning till en grossist.

Men rätten avvisar alltså kyrkans krav. Något servitut har inte funnits för Staðarstaður sedan 1954. Inte heller anser domstolen att kyrkan har lyckats bevisa att det förekommit en oavbruten tradition där präster samlat in ejderdun från ön i Hagavatn. Det finns till exempel inga präster som i sina självdeklarationer har redovisat några intäkter från ejderdun.

Kyrkan hänvisade till att det vid flera prästbyten under slutet av 1900-talet i olika dokument nämnts att ejderdun var en förmån på Staðarstaður. Rätten ansåg inte att detta var tillräckligt varken för att bevisa någon oavbruten hävd eller något servitut.

Domslutet var dock inte helt okomplicerat. Kyrkan har nämligen alltid kallat ön Gamlahólmi medan den i folkmun oftast kallats Hagavatnshólmi. Héraðsdómur Vesturlands första uppgift blev därför att försäkra sig om att kyrkan och Kári H. Jónsson faktiskt talade om samma ö.

Kyrkan döms nu att betala 1,2 miljoner isländska kronor i rättegångskostnader. Och det är alltså bara Kári H. Jónsson som har rätt att samla ejderdun från Hagavatnshólmi.

Nuvarande biskopen Agnes M. Sigurðardóttir har sedan tidigare tagit initiativ till en översyn av de förmåner som tillfaller präster främst i landsbygdsförsamlingar. Varje år handlar det om mångmiljonbelopp. Det har dock visat sig att långt ifrån alla förmåner redovisas i deklarationer.

Här kan du läsa mer om tvisten om Staðarstaður och här kan du läsa domen i sin helhet.