torsdag 15 oktober 2015

Ödegården Skinnalón på Melrakkaslétta ska få nytt liv

Efter bara fjorton år övergavs det för tiden moderna betonghuset på Skinnalón. Därefter dröjde det inte länge innan även trähuset stod tomt sedan ännu en familj flyttat in till Raufarhöfn där sillfisket förvandlat Islands nordligaste tätort till ett myllrande samhälle. Nu nästan sjuttio år senare renoverar Hallur Þorsteinsson Skinnalón med målet att gården åter ska bli beboelig.

Melrakkaslétta är det isländska fastlandets nordligaste del. Från nordspetsarna Rifstangi och Hraunhafnartangi är det bara några få kilometer till polcirkeln. I dag är ödegårdarna i regionen förmodligen fler än de gårdar som alltjämt är bebodda. Förhållandena på Melrakkaslétta är allt annat än gästvänliga.

Melrakkaslétta ligger inte högt över havet. Men den på många håll steniga marken gör det svårt att hålla boskap och ännu svårare att odla något. Samtidigt är regionen rik på många andra tillgångar. I myllret av sjöar och vattendrag finns det gott om fisk. Stränderna är kantade av drivved från Sibirien och annat vrakgods. Dun kan om somrarna samlas från ejdrarnas bon. Säl och fågel finns också.

En av Melrakkasléttas märkligaste gårdar är Skinnalón, som är granne med Rifstangi, det isländska fastlandets nordligaste punkt. På 1930-talet var Hallur Þorsteinsson en av dem som byggde gården på Rif.

Hallur Þorsteinsson fastnade både för byggmaterialet betong och för trakten. På Skinnalón en bit österut byggde han bara 22 år gammal år 1933 ett betonghus. Arbetet var mödosamt. Med hjälp av en båt och några jutesäckar samlade han sand från de grunda sjöarna. Den släpade han sedan till Skinnalón där den användes i bygget.

Under arbetet använde han föremål som drev i land på stränderna. Rep från fartyg nyttjades för att hålla ihop olika delar.

Just vid stranden fanns ett annat starkt argument för att slå sig ned just vid Skinnalón, en färskvattenkälla som täcktes av havsvatten vid flod men var tillräckligt stark för att det vid ebb bara skulle ta tio minuter att skölja bort saltvattnet. Färskvattenkällan är lika pålitligt porlande än i dag.

Redan 1947 övergavs det för sin tid välbyggda huset. Hallur Þorsteinsson och hustrun Kristín Gunnþóra Haraldsdóttir med familj flyttade då in till Raufarhöfn. Helt öde blev det dock inte med en gång. Fram till 1974 användes huset tillfälligt som bostad, bland annat under våren när fåren fick ungar.

Trähuset bredvid - som byggdes före stenhuset - var bebott fram till 1953. Då flyttade Hallur Þorsteinssons bror Friðþjófur Þorsteinsson och hustrun Rannveig Ólöf Magnúsdóttir med familj till Raufarhöfn ett par mil söderut.

Den steniga marken gjorde alltså att det var mycket svårt att hålla boskap och bruka jorden på Skinnalón. Samtidigt lockade Raufarhöfn. I dag är det en ort som kämpar för sin överlevnad och mot försvunna fiskekvoter och utflyttad befolkning. Men då var Raufarhöfn ett av landets allra viktigaste fiskelägen. Sill landades i enorma mängder i Raufarhöfn.

Unga islänningar från hela landet sökte sig till Raufarhöfn. Inte sällan präglades arbetsfördelningen av könsroller. Männen var ute till havs och fiskade, medan kvinnorna saltade fångsterna när de förts i land. Omkring 600 personer bodde då i Raufarhöfn. Nu har antalet invånare sjunkit till en fjärdedel.

I årtionden har de två husen på Skinnalón pinats av väder och vind. Men de senaste åren har Hallur Þorsteinsson - vars farfar var den Hallur Þorsteinsson som byggde stenhuset - börjat renovera bägge byggnaderna. Han säger till RÚV att han redan har bytt fönster och nu håller han på att lägga nytt tak:
"När man blir äldre börjar man att tänka på bortgångna släktingar och dem som slet här i denna trakt, och man vill bevara deras heder och se till så att detta inte förfaller helt och hållet. ... Vi kan säga att planen är att detta ska bli beboeligt under de kommande fem åren."
Här kan du läsa mer om Raufarhöfns uppsving under silleran och här kan du se ett inslag från renoveringen av Skinnalón (börjar 18.30 in i programmet).