torsdag 5 november 2015

Förlorar rätt till Dyrhólaey efter tvist med medeltida rötter

Ända sedan medeltiden har markägarna tvistat om vem som äger Dyrhólaey. Nu har Hæstiréttur Íslands kommit fram till att marken tillhör Austurhús och Mýrdalshreppur. Ägarna av Vesturhús får därmed inte rätt till den femtedel av marken som de krävt. Eftersom de väntat i över 120 år med att ta strid för sina anspråk har de enligt domstolen förlorat rätten.

Gården Dyrhólar vid Dyrhólaey på den isländska sydkusten togs i bruk inte långt efter att Island befolkats. Redan någon gång under 1100- eller 1200-talet skedde den första uppdelningen. Då uppstod gårdarna Dyrhólar eystri och Dyrhólar vestri.

Uppdelningen ska ha skett i samförstånd mellan de olika ägarna. Men det dröjde inte många generationer innan de två gårdarna började att tvista om marken. Den första domen i målet föll under 1400-talet. Då var det ett ombud utsett av biskopen i Skálholt som fastslog att Dyrhólaey ägdes till hälften av klostret Þykkvabæjarklaustur vid Álftaver och till hälften av gården Dyrhólar eystri.

Beslutet fick dock inte stopp på dispyten. År 1735 fastslog sysselmannen i Vestur-Skaftafellssýsla att gården Vesturhús - som tidigare gått under namnet Dyrhólar vestri - hade rätt att använda Dyrhólaey som betesmark. Därefter dröjde det till 1762 då en domstol klubbade gränserna mellan de två gårdarna.

I juni 1890 blev frågan om fastighetsgränserna åter aktuell. I samband med ett regionalt ting i Skaftafellssýsla fick Vesturhús kontroll av en femtedel av området vid Dyrhólaey. Rättigheterna gav bland annat möjlighet att använda området som betesmark.

Ägarna av Austurhús - tidigare Dyrhólar eystri - ansåg dock inte att granngården hade någon rätt till marken. Både 1910 och 1928 ingick Austurhús avtal med staten som att upplåta mark vid Dyrhólaey åt en fyr. Bägge gångerna ersattes Austurhús ekonomiskt för arrendet. Från Vesturhús kom då varken krav på del av intäkterna eller protester mot att inte ha fått delta i förhandlingarna.

Därefter har marktvisten fortgått utan att ägarna av Vesturhús vänt sig till domstol. Först sommaren 2013 stämdes ägarna av Austurhús - däribland kommunen Mýrdalshreppur där Vík í Mýrdal är centralort - vid Héraðsdómur Suðurlands.

Här fick ägarna av Vesturhús rätt. Men domen överklagades till Hæstiréttur Íslands som river upp domen från Héraðsdomur Suðurlands. Domstolen beslutar att det enbart är Austurhús som äger Dyrhólaey.

Ägarna av Vesturhús väntade alltså i 123 år innan de tog dispyten till domstol. Att de väntat så länge gör enligt Hæstiréttur Íslands att deras anspråk har gått förlorade. Eventuella oklarheter om fastighetsgränserna från 1890 borde ha tagits till domstol redan då. Inte heller såg Vesturhús till så att det skedde någon prövning av ägarförhållandena i samband med att delar av marken hyrdes ut till staten.

Det är den likgiltighet som Vesturhús länge har visat inför tvisten som gör att ägarna helt och hållet förlorar Dyrhólaey. Inte heller anser domstolen att ägarna har lyckats bevisa att det funnits ett delat ägande.

Hæstiréttur Íslands sätter därmed sannolikt punkt för en tvist med medeltida rötter. Både Vesturhús och Austurhús får stå för de egna advokatkostnaderna, medan rätten inte dömer någon att betala rättegångskostnader.

Här kan du läsa domen i sin helhet.