måndag 7 december 2015

Island är sina människor - en runa om Raufarhöfn

Island är inte främst vulkaner, vattenfall, glaciärer, fjordar och fjäll. Än mindre är det - tack och lov - souvenirbutiker, hyrbilar och vägstopp med halvdana hamburgare. Inte heller är det romaner, berättelser och sagor, även om det är dess mylla. Island är först och främst sina människor. En av dem har tyvärr gått ur tiden 67 år ung.

Vad får jag inte missa? är en ständig fråga som dyker upp i mejlkorgen. Ibland kommer frågan från någon som bokat en helg i Reykjavík, en annan gång är det någon som tänker resa ringvägen runt på en vecka eller två som undrar.

Frågan är naturligtvis omöjlig att besvara. Det enklaste rådet är att inte stanna i Reykjavík. Det är inget fel på den isländska huvudstaden, men det är en stad. Nästan en stad bland andra. Och Island börjar utanför Reykjavík.

Standardrådet till ringvägsresenären kan nästan verka lite ironiskt. Ofta är det någon som förverkligar en gammal dröm om att se hela Island, som inte vill missa ett endaste vattenfall eller en enda klappvänlig hästmule. Ringvägen är turistnäringens blodomlopp. Men det bästa av Island är många obekväma grusvägsmil bort.

Standardsvaret på Vad får jag inte missa? brukar bli Västfjordarna och Melrakkaslétta, de nordvästra och nordöstra hörnen av landet. Det är här ensligheten och ensamheten breder ut sig, där tystnaden utöver vindens vinande, fåglarnas sång och fårens bräkande i fjärran blir underbart påträngande. Den som vill känna sig ensammast i världen men ändå vara i sällskap av historien och naturen reser hit.

Ett annat skäl till att frågan Vad får jag inte missa? är omöjlig att besvara är att livet inte är en bucket list där Strokkur, Landmannalaugar och Mývatn bara ska prickas av; varit där, sett det, gjort det. Det går inte att bli genomblåst på Raufarhafnarheiði tillräckligt många gånger. Det är omöjligt att inte drabbas av den ödslighet som vilar över Melrakkaslétta oavsett om besöket är det första eller det tjugonde.

Island är sina människor. Ibland kan det kännas som om en familj bär en hel bygd på sina axlar. På Vigur, i Djúpavík, i Möðrudalur, i Hólmavík och i Raufarhöfn. Människor som på något sätt blivit ett med sina platser, som om både ortens historia och nutid andas genom dem. En sådan person tog sitt sista andetag natten mot torsdagen.

Det är drygt två månader sedan senaste besöket i Raufarhöfn. Det mesta var som vanligt. Vädret var småpissigt, gästerna på Hótel Norðurljós få och ute på Langanes var det bara havssulan som inte lämnat Skoruvíkurbjarg.

Men kanske hade läget ändå ljusnat en aning. Utflyttningen hade åtminstone upphört tillfälligt eftersom fisket såg bättre ut än på länge med större fångstkvoter än under de senaste åren. Även om få turister valde bort ringvägen för det isländska fastlandets nordligaste utpost så blev de allt fler. Inte minst fågelskådare som upptäckt artrikedomen på Melrakkaslétta.

Samtidigt fortsatte turistnäringens ekorrhjul att snurra vidare med politikernas hjälp. De allra flesta som besöker Island lämnar inte den sydvästra delen av landet. Konsekvensen är en enorm belastning på platser som Geysir, Gullfoss och Þingvellir. Samtidigt som politiker klagar på belastningen pumpar de in nya pengar i sydväst för att försöka minimera skadorna.

Politikernas ambition om att sprida turismen över hela landet är säkert ärlig. Men när statskassan öppnas hamnar pengarna i sydväst. Att ett skäl är ministrars släktband till ledande turismföretagare i regionen är förstås enbart spekulation.

Heimskautsgerðið, The Arctic Henge, började att resas i Raufarhöfn 2008. Eftersom statliga bidrag till investeringar i turistnäringen främst går till platser där belastningen redan är hög har kronorna till bygget inte blivit många. I dagsläget kan det i bästa fall sägas vara halvfärdigt.

Heimskautsgerðið är en stenformation med en diameter på 52 meter. I mitten finns en 8 meter hög pelare som ska täckas av en kristall. De 72 stenarna som utgör den yttre cirkeln representerar de lika många dvärgar som nämns i Völuspá, Völvans spådom. Exakt vilken roll de har är oklart - men fyra av dem ansvarar för att hålla himlen på sin plats.

Utförandet baseras på idéer från den excentriske prästen Kolbeinn Þorleifsson. Han kopplade dvärgarna i Völuspá till årstiderna. Således representerar varje dvärg fem dagar. Tillsammans får alltså året 72 femdagarsveckor med totalt 360 dagar - precis som antalet dagar i den forna kalendern.

Utifrån solens rörelser skulle strålarna tränga fram genom stenarna och falla på den aktuella veckan i kalendern. Kristallen skulle peka mot polstjärnan.

Tanken bakom Heimskautsgerðið var att kunna locka fler turister till Raufarhöfn och Melrakkaslétta. Stenformationen skulle kunna följas av ett museum om polcirkeln, om norrskenet och om Völuspá.

Men som sagt. Än så länge har de där mängderna av turister inte blivit verklighet. Ändå har Hótel Norðurljós i Raufarhöfn öppnat dörrarna för gäster sommar som vinter. Bara några dagar runt jul och nyår har hotellet varit stängt. Alltid har det varit lika välkomnande - även om det under vintermånaderna kan gå veckor mellan gästerna.

I år stängde Hótel Norðurljós alldeles för tidigt. Erlingur B. Thoroddsen, som drivit hotellet sedan 1996, gick den 3 december bort i cancer. Förloppet var snabbt. De sista dagarna vårdades han på sjukhus i Reykjavík. Han blev 67 år gammal, uppger Morgunblaðið.

Ända sedan sillen försvann mot slutet av 1960-talet har Raufarhöfn varit en utflyttningsbygd. Hotellet är i själva verket de gamla arbetarbostäderna från silleran. Erlingur B. Thoroddsen flyttade 1996 till Raufarhöfn för att ta över verksamheten.

Sedan dess har han närmast personifierat Raufarhöfn. Han var initiativtagaren till Heimskautsgerðið, deltog i många projekt som kanske inte syftade till att sätta orten på kartan utan i stället få den att inte försvinna från den och var Morgunblaðiðs lokalredaktör i Raufarhöfn i många år.

Erlingur B. Thoroddsen var inte på något sätt en personlig vän. Han var närmast en konstant i föreställningen av Island. En som du säger Vi ses till våren, sommaren eller hösten och bara räknar med att han ska finnas där. Lika ivrig på att höra en utbölings perspektiv på de senaste vändningarna inom isländsk politik som pigg på att berätta om utvecklingen i Raufarhöfn.

Island är sina människor. Hótel Norðurljós är stängt på obestämd framtid. Någon ny kommer säkert att ta över inför sommaren. Byggnaden ägs av kommunen Norðurþing. Men ingen kommer att tillaga havskatten eller servera skyr till efterrätt på samma sätt som Erlingur B. Thoroddsen.

Reykjavík är en stad bland andra. I glesbygden finns personer som är sina platser. Det går till exempel inte att föreställa sig ett Djúpavík utan hotellparet Eva och Ási. Och Raufarhöfn utan Erlingur B. Thoroddsen kommer aldrig att kännas lika välkomnande.

Han lyckades kanske inte sätta orten på kartan, men han bidrog i högsta grad till att Raufarhöfn inte försvann från den. Än mer bidrog han till att göra den där pricken på kartan som symboliserar Islands nordligaste samhälle varmare och hjärtligare. Det är mer än nog.

Här kan du läsa mer om Raufarhöfn.