onsdag 13 januari 2016

Landsbanki återbetalar sista Icesave-kraven

Gamla Landsbankis konkursbo återbetalar 210,6 miljarder isländska kronor till prioriterade fordringsägare. Därmed ersätter banken till fullo de fordringar som uppstod i samband med att satsningen Icesave kollapsade i Storbritannien och Nederländerna hösten 2008. Återbetalningen innebär att tvisten om Icesave nu definitivt är över.

I oktober 2008 kollapsade Landsbankis Icesave i Storbritannien och Nederländerna. Icesave var en internetbaserad tjänst där sparare erbjöds betydligt högre räntor än hos konkurrenterna. Länge beskrevs Icesave som något av ett genidrag. Insättningarna gjorde att Landsbankis tillgång till kapital förbättrades trots att det blev allt svårare för banken att låna pengar.

Efter amerikanska Lehman Brothers konkurs i september 2008 sneglade allt fler mot de isländska storbankerna. Genom våghalsiga affärer hade Landsbanki, Kaupþing och Glitnir vuxit enormt inom loppet av några få år. Expansionen finansierades genom billiga krediter. Men nu blev det allt svårare för bankerna att låna upp kapital till låga räntor.

Fokuset på Island fick många utländska sparare att tömma sina konton. I oktober 2008 kollapsade Landsbankis Icesave både i Storbritannien och Nederländerna. Den brittiska regeringen använde terroristlagstiftning för att inte Landsbanki skulle kunna föra tillgångar ut ur landet.

De prioriterade fordringarna på Landsbankis konkursbo uppgick till 1 328 miljarder isländska kronor. Av dessa var en majoritet kopplade till Icesave. Andra stora fordringsägare var en lång rad brittiska kommuner och institutioner.

I måndags gjorde gamla Landsbankis konkursbo enligt ett pressmeddelande en sista återbetalning till de prioriterade fordringsägarna på 210,6 miljarder isländska kronor. Efter medgivande från centralbanken Seðlabanki Íslands skickades 706 miljoner euro, 374 miljoner pund och 306 miljoner dollar till de prioriterade fordringsägarna.

Utbetalningen sätter punkt för Icesave-tvisten. Övriga fordringar på bankens konkursbo är inte prioriterade. Dessa fordringsägare kommer bara att få tillbaka en liten del av vad de begärt.

Tvisten om Icesave tycktes länge vara en närmast oändlig följetong. I samband med Landsbankis kollaps valde regeringarna i Storbritannien och Nederländerna att ersätta de inhemska Icesave-spararna och att skicka räkningen till de isländska skattebetalarna. Med stöd från EU hävdade de att Island var skyldigt att träda in och täcka den privata bankens förluster.

Det juridiska läget var dock långt ifrån så klart som EU ville ge sken av. I Eftas domstol förlorade också Nederländerna, Storbritannien och EU på samtliga punkter när frågan prövades. Rätten kom fram till att den isländska staten inte var skyldig att stå för insättningsgarantin knuten till Icesave.

Nederlaget i Eftas domstol fick Storbritannien och Nederländerna att vända sig till Héraðsdómur Reykjavíkur. Där krävde de den isländska garantifonden på omkring 1 000 miljarder isländska kronor. Utöver själva Icesave-fordringarna ville de också ha ränta för de kostnader som uppstått i samband med att de inhemska spararna kompenserats.

I september förra året stod det klart att Storbritannien och Nederländerna kapitulerade i tvisten. I en uppgörelse med garantifonden fick de omkring 20 miljarder isländska kronor. Detta var pengar som funnits i garantifonden sedan 2008 öronmärkta för just Icesave, men som länderna på grund av tvisten tidigare inte gjort anspråk på.

Redan då hade den politiska prestigen i dispyten minskat. I augusti 2014 uppgav den nederländska centralbanken i ett pressmeddelande att fordringarna i Icesave sålts vidare till Deutsche Bank. Därmed var Nederländerna inte längre en part i tvisten.

Länge präglade Icesave-tvisten också inrikespolitiken. Vid tre tillfällen röstade majoriteter i alltinget igenom uppgörelser med Nederländerna och Storbritannien som gick ut på att Island skulle stå för insättningsgarantin.

Det första avtalet stoppades av Nederländerna och Storbritannien sedan regeringen för att få igenom det i alltinget infört förändringar som sedan inte accepterades. Avtal två och tre godkändes inte av president Ólafur Ragnar Grímsson och röstades därefter ned i folkomröstningar.

Beskedet om måndagens återbetalning var närmast en formalitet. Det har länge stått klart att Landsbankis tillgångar skulle täcka de prioriterade fordringarna. Därmed skulle de enda realistiska kraven från Storbritannien och Nederländerna vara räntor och upplåningskostnader. Inför Héraðsdómur Reykjavíkur gjorde de anspråk på betydligt mer, men en stor del av dessa anspråk saknade förutsättningar att gå igenom i domstol.

På Island bidrog Icesave i högsta grad till att den inrikespolitiska kartan ritades om. Förtroendet för Ólafur Ragnar Grímsson var historiskt lågt efter finanskraschen. Hård kritik riktades mot presidentens ivriga uppbackning av bankernas expansion i utlandet. Genom att stoppa två Icesave-avtal kunde han återvinna delar av det förtroende som gått förlorat.

I alltinget var Framstegspartiet den stora vinnaren. Under Sigmundur Davíð Gunnlaugssons ledning kämpade partiet mot alla former av statligt ansvar för Icesave. Segern i Eftas domstol i januari 2013 ledde till att Framstegspartiet senare samma år efter en valframgång kunde bilda regering tillsammans med Självständighetspartiet.

Finansminister Bjarni Benediktsson hörde i rollen som Självständighetspartiets ordförande till de politiker som ställde sig bakom det tredje och sista Icesave-avtalet. I Morgunblaðið sade han i går att regeringens politik, som gått ut på att skynda på de kollapsade storbankernas konkursprocesser, var en bidragande orsak till slutet på dispyten:
"Därmed avslutas ett långt och bitvis tråkigt kapitel i uppgörelsen med bankernas fall. ... Det har varit många steg på denna väg och detta tycks vara slutstationen."
Steingrímur J. Sigfússon var finansminister i de rödgröna regeringar som försökte nå en uppgörelse om Icesave med Storbritannien och Nederländerna. Skälet till regeringens förhandlingsvilja var tvistens negativa effekter för det isländska näringslivet. I Kjarninn skriver han att det är svårt att bedöma vilken väg som hade varit mest gynnsam för Island ekonomiskt sett:
"Den olösta Icesave-saken försenade Islands ekonomiska återuppbyggande avsevärt och på olika sätt, och ledde till att minskningen i BNP år 2009 och i synnerhet 2010 blev större än vad den annars hade blivit. Det är inte oaktsamt att beräkna att den minskade BNP:n hade blivit åtminstone 1 procentenhet mindre om inte den olösta Icesave-saken hade fortsatt att försvåra från och med mitten på 2009. 12 till 15 miljarder större BNP (över 20 miljarder i dag) som växte med oss från år till år in i framtiden går snabbt att räkna ihop till stora summor."
Här kan du läsa mer om Icesave-tvisten.