tisdag 22 mars 2016

Brittisk Icesave-stämpling var "ekonomisk krigföring"

Storbritannien utsatte Island för ekonomisk krigföring. Därmed kunde regeringen framstå som tuff mot utländska banker samtidigt som den pumpade in pengar i de inhemska bankerna. Så beskriver tjänstemän och politiker den brittiska terrorstämplingen av Island hösten 2008. Samtidigt var islänningarnas svar förvånansvärt milt. Bakom undersökningen står statsvetarprofessorn Eiríkur Bergmann Einarsson, rapporterar RÚV.

I oktober 2008 kollapsade de isländska storbankerna. En av de mest omdiskuterade händelserna från kraschhösten var brittiska myndigheters terrorstämpling av Landsbanki, det isländska finansdepartementet och den isländska centralbanken Seðlabanki Íslands. Plötsligt befann sig Island i samma svartlistade sällskap som Nordkorea och al-Qaida.

Terrorstämplingen av Landsbanki blev kvar i ett par år. Från regeringen - med dåvarande statsministern Gordon Brown och finansministern Alistair Darling i spetsen - hette det att åtgärderna var nödvändiga. Annars fanns det en risk att Landsbanki skulle flytta hem tillgångar till Island från Storbritannien.

Eiríkur Bergmann Einarsson, professor i statsvetenskap vid Háskólinn á Bifröst, har undersökt det brittiska agerandet. Han har intervjuat en rad tjänstemän vid de brittiska finans- och utrikesdepartementen och politiker från Labour, det parti som då hade regeringsmakten.

Då var det många som förundrades över att Storbritannien terrorstämplade en Nato-allierad som Island. Eiríkur Bergmann Einarsson säger till RÚV att hans slutsats är att agerandet, som av brittiska tjänstemän beskrevs som "ekonomisk krigföring", till stor del handlade om inrikespolitik. Därför var den brittiska reaktionen mycket hårdare än nödvändigt:
"Det skulle hjälpa till att slå an rätt ton politiskt på hemmaplan för deras strävan att rädda bankerna men vara hård mot bankirerna."
Den brittiska regeringens främsta bekymmer var Landsbankis Icesave-konton. Den hade dels räknat med att Icesave skulle flyttas från det isländska moderbolaget till ett brittiskt dotterbolag och därmed hamna under brittisk tillsyn, dels med att Icesave skulle backas upp med 200 miljoner pund från Island. När pengarna inte hade dykt upp den 3 oktober 2008 var tålamodet nära slutet.

Då hade redan Glitnir tvingats in i statlig förvaltning. Inte mycket tydde på att de två övriga storbankerna, Landsbanki och Kaupþing som bägge hade omfattande tillgångar i Storbritannien, skulle kunna överleva. Eiríkur Bergmann Einarsson säger till RÚV att Landsbanki därför fick tjäna som varnande exempel:
"Det innebär att samtidigt som de räddar det finansiella systemet med enorma summor skattepengar, vilket är diskutabelt, så är de samtidigt hårda mot de bankirer som står utanför överenskommelsen, vilket var de isländska bankerna."
Att det förekom diskussioner om att flytta Icesave till Storbritannien är ingen hemlighet. Däremot finns det inga isländska politiker eller tjänstemän som hävdar att det skulle ha funnits en sådan överenskommelse. Där går tolkningen av diskussionerna isär.

När den brittiska regeringen aviserade terrorstämplingen gick Alistair Darling till hårt angrepp mot den isländska regeringen. Efter ett telefonsamtal med kollegan Árni M. Mathiesen sade han sig ha fått beskedet att Island inte tänkte stå fast vid några internationella förpliktelser. En utskrift av samtalet visar att det knappast kan sägas vara en rimlig tolkning av vad som sades.

Ändå var det ett tungt argument när Alistair Darling tillkännagav beslutet. Enligt Eiríkur Bergmann Einarsson var samtalet med Árni M. Mathiesen bara det svepskäl som regeringen behövde för att genomföra terrorstämplingen. Han säger till RÚV att det därför var ett misstag att över huvud taget tala med Alistair Darling:
"Det har också berättats för mig att det var ett misstag från islänningarna, vilket vi naturligtvis inte visste då, men att det ändå var ett misstag att ta emot detta telefonsamtal med Alistair Darling som Árni M. Mathiesen gjorde på tisdagsmorgonen. Därför att det var ett nödvändigt svepskäl för honom för att dagen senare kunna lansera den åtgärd som var införandet av terrorismlagarna. Utan detta samtal hade det varit mycket svårare."
Samtidigt förvånades britterna över den förhållandevis milda responsen från islänningarna. Visserligen protesterades det mot terrorstämplingen, men inte alls på ett sådant sätt som regeringen hade förväntat sig efter en åtgärd som närmast lamslog den isländska ekonomin.

Den stora frågan då var vem som skulle stå för insättningsgarantin kopplad till Landsbankis Icesave. I en rättegång i Eftas domstol förlorade EU, Storbritannien och Nederländerna mot Island. Nederlaget var en enorm prestigeförlust för unionen och för de inblandade länderna.

Domen konstaterade i praktiken att EU:s insättningsgarantisystem var odugligt och ihåligt. Vid en stor bankkrasch fanns det ingen garanti för att kunderna skulle gå skadeslösa ur kollapsen.

Officiellt har EU inte erkänt några brister i systemet. I stället har unionen fortsatt att hävda att den isländska staten var skyldig att träda in och stå för insättningsgarantin knuten till Icesave. Domstolen ansåg dock att det inte fanns några sådana skyldigheter i unionens regelverk.

Schweizaren Carl Baudenbacher har varit Efta-domstolens ordförande sedan 2003. Han säger till RÚV att han efter den isländska segern från olika håll fick smaka på EU:s, Nederländernas och Storbritanniens missnöje med utgången:
"Ingen talade direkt med mig förutom vid en trädgårdsfest i Bryssel. Där tog en högt uppsatt tjänsteman från EU upp saken med mig och förklarade sitt missnöje med beslutet. Jag reagerade direkt och sade att han inte kunde tala med mig på det sättet. Det var helt oacceptabelt."
Här kan du läsa mer om Icesave-tvisten.