torsdag 30 mars 2017

Utredning: Staten lurad vid försäljning av Búnaðarbankinn

Politiker, myndigheter och allmänheten fördes bakom ljuset när Búnaðarbankinn såldes i januari 2003. Utåt presenterades den tyska banken Hauck & Aufhäuser som delägare - men i praktiken investerade aldrig banken i Búnaðarbankinn. Affärsmannen Ólafur Ólafsson pekas i en parlamentarisk utredning ut som den som iscensatte bluffen.

I januari 2003 sålde staten sin andel av aktierna i Búnaðarbankinn. Prislappen för 45,8 procent av aktierna var 11,9 miljarder isländska kronor.

När den dåvarande regeringen bestämde sig för köpare av statens andel betraktades det som en stor fördel att få in utländskt ägande i Búnaðarbankinn. En sådan presenterade den grupp som fick köpa banken - som bestod av Egla, Eignarhaldsfélagið Samvinnutrygginar, Samvinnulífeyrissjóðurinn och Vátryggingafélag Íslands - i form av tyska Hauck & Aufhäuser.

Men den parlamentariska utredningen fastslår alltså att Hauck & Aufhäuser i praktiken aldrig gick in med några pengar i Búnaðarbankinn. Köparna gav dock medvetet en helt annan bild. Därmed fördes enligt utredningen såväl politiker och myndigheter som allmänheten och medierna bakom ljuset.

Upplägget - som gavs arbetsnamnet Puffin - skapades av investeraren Ólafur Ólafsson. Han investerade inte själv några pengar i själva köpet, men tjänade ändå enorma summor på affären.

Den verkliga köparen av Búnaðarbankinn var Welling & Partners, ett bolag registrerat i skatteparadiset Brittiska Jungfruöarna. Affären finansierades genom ett lån från Kaupþing i Luxemburg. När samma andel senare såldes gjordes det med en vinst på drygt 100 miljoner dollar. Den slussades vidare till skatteparadisbolag kontrollerade av bland annat Ólafur Ólafsson.

Tre år efter försäljningen av Búnaðarbankinn betalade Welling & Partners 57,5 miljoner dollar till Marine Choice Limited, ett bolag registrerat av Mossack Fonseca i Panama med juridisk hemvist på Brittiska Jungfruöarna. Ytterligare 46,5 miljoner dollar betalades till Dekhill Advisors Limited, även det ett bolag registrerat i samma skatteparadis.

Exakt vilka som stod bakom Dekhill Advisors Limited är fortfarande inte känt, men det tros ha varit personer inom Kaupþings ledning. Hauck & Aufhäuser ska enligt utredningen ha fått 1 miljon dollar samt fått olika kostnader betalda som ersättning för att ha accepterat Ólafur Ólafssons upplägg.

Búnaðarbankinn gick senare ihop med Kaupþing under det senare namnet. Banken kollapsade under finanskraschen hösten 2008. Det är enligt utredningen troligt att flera Kaupþing-toppar kände till att Hauck & Aufhäuser fungerade som en dimridå. Och det är tydligt att Ólafur Ólafsson visste detta eftersom han var arkitekten bakom upplägget. Däremot betraktas det som osannolikt att andra investerare som var delaktiga i köpet kände till bluffen.

Helmut Landwehr, som då var delägare i och vd för Hauck & Aufhäuser, uppger enligt utredningen att banken aldrig var delägare i Búnaðarbankinn. Det skulle ha krävt klartecken från styrelsen, och något sådant gavs aldrig. En sådan affär skulle dessutom ha behövt anmälas till tyska myndigheter. Inte heller det gjordes.

Ólafur Ólafsson skriver i ett brev till utredarna att staten inte förlorat på affären. Den grupp av investerare som köpte Búnaðarbankinn betalade det högsta priset. Inte heller anser han att någon förts bakom ljuset.

Sigurður Einarsson, styrelseordförande i Kaupþing, skriver i sitt svar att han inte minns något bolag som hette Welling & Partners. Han säger vidare att han inte haft annan information än att Hauck & Aufhäuser skulle ha gått in med egna pengar i affären.

Enligt utredningen fick alltså investerargruppen köpa Búnaðarbankinn under falska förespeglingar. Det ska ha gjorts för att dölja Kaupþings roll i affären genom bolaget Egla. Eventuella brott som har begåtts är dock preskriberade.

Turerna kring Búnaðarbankinn påminner om en affär som genomfördes strax före Kaupþings kollaps hösten 2008. Då presenterades shejk Mohammed bin-Khalifa al-Thani som ny storägare i banken. Han gick dock inte in med några egna pengar. Aktieposten på 5,01 procent finansierades genom ett lån från Kaupþing med aktierna som enda säkerhet.

Såväl Ólafur Ólafsson som Kaupþing-topparna Sigurður Einarsson och Hreiðar Már Sigurðsson dömdes till långa fängelsestraff för sin delaktighet i affären. Enligt rätten syftade den till att vilseleda marknaden genom att få det att framstå som att aktier i banken var mer attraktiva än vad de i själva verket var.

Ólafur Ólafsson skriver i ett uttalande att de avtal mellan olika bolag som då var okända för utomstående inte hade någon inverkan på själva affären. De vinster som han och andra gjorde på försäljningen var inte ett resultat av någon bluff utan berodde på stigande aktiekurser.

Här kan du läsa utredningen i sin helhet.