Nödlånet på 500 miljoner euro till Kaupþing skulle sannolikt aldrig återbetalas. Det insåg centralbankschefen Davíð Oddsson. Ändå beviljade Seðlabanki Íslands lånet mot löften om en säkerhet i den danska banken FIH. Affären slutade på en förlust för skattebetalarna på 35 miljarder isländska kronor.
Ett av de största återstående frågetecknen när det gäller Islands hantering av finanskraschen är Seðlabanki Íslands lån på 500 miljoner euro till Kaupþing. Lånet innebar att centralbanken tömde den sista valutareserven. Det beviljades den 6 oktober 2008 - två dagar innan Kaupþing gick omkull.
Beslutet togs efter ett telefonsamtal mellan dåvarande centralbankschefen Davíð Oddsson och statsministern Geir H. Haarde. Trots att det spelades in har det aldrig offentliggjorts. Geir H. Haarde har motsatt sig en publicering eftersom han inte kände till att det spelades in.
Inte heller Davíð Oddsson säger sig känna till att samtalet spelades in. Inspelningen gjordes på Seðlabanki Íslands och andra bankanställda har uppgett att de visste att det spelades in.
De märkliga omständigheterna runt lånet har gjort att det funnits ett stort intresse för samtalet. Kjarninn har nu gått så långt att de valt att stämma Seðlabanki Íslands för att få ut det. Men nu publicerar Morgunblaðið - den tidning där Davíð Oddsson i dag är chefredaktör - en utskrift av samtalet.
Davíð Oddsson beskriver för Geir H. Haarde hur centralbanken kan skrapa ihop 500 miljoner euro - något som innebär att valutareserven därefter är i princip tom. Han har inga förhoppningar om att lånet ska rädda Kaupþing på längre sikt. Banken uppger för honom att de ska betala tillbaka lånet inom fyra till fem dagar, men det tror inte Davíð Oddsson på.
I stället beskriver Davíð Oddsson Kaupþings resonemang som önsketänkande eller osanning. Ändå förespråkar han alltså att Seðlabanki Íslands ska låna ut pengarna. Han är medveten om att centralbanken därmed inte kan ge ytterligare stöd till Landsbanki eller Glitnir - och att det i sin tur betyder att bägge bankerna kommer att gå i konkurs inom loppet av två dagar.
För att betala ut lånet vill Davíð Oddsson ha en rejäl säkerhet. Han får den i form av Kaupþings innehav i den danska banken FIH. Därmed tror han att Seðlabanki Íslands ska kunna återfå beloppet även om Kaupþing inte håller löftet om en snabb återbetalning.
Vad Davíð Oddsson däremot inte verkar göra är att skaffa några garantier för vad pengarna ska användas till. Kaupþing använder nämligen inte lånet för de räddningsåtgärder som framstår som de mest självklara. Banken slussar i stället stora summor till närstående bolag där personer i Kaupþings ledning har stora ekonomiska intressen.
FIH blir inte den säkerhet Davíð Oddsson önskade. När FIH omstruktureras förs Seðlabanki Íslands i praktiken bakom ljuset. Förlusten blir 35 miljarder isländska kronor - alltså nästan hälften av den summa som centralbanken lånade ut till Kaupþing.
Det framgår av samtalet att såväl Geir H. Haarde som Davíð Oddsson inser att de isländska storbankerna står inför en kollaps. Geir H. Haarde bjuder in Davíð Oddsson till ett möte redan samma dag för att informera om läget. Senare samma dag lägger han i alltinget fram den lag som gör det möjligt för staten att ta över banker.
Davíð Oddsson säger till Geir H. Haarde att det är viktigt att staten inte tar några ekonomiska risker på lånet. Geir H. Haarde instämmer och jämför lånet till Kaupþing med de planerade kostnaderna för ett nytt universitetssjukhus och en utbyggnad av Sundabraut - två investeringar i Reykjavík som i finanskraschens kölvatten fortfarande inte blivit verklighet.
Den utskrift av samtalet som publicerats av Morgunblaðið är identisk med den utskrift som finns hos Seðlabanki Íslands. Läckan från centralbanken kan nu komma att bli föremål för en utredning. Att samtalet till sist blivit offentligt uppmärksammades bland annat av komikern Jón Gnarr som nyligen dramatiserade det i sitt program i RÚV.
Samtalet innehåller få nya upplysningar. Men det understryker att såväl centralbanken som statsministern vid denna tidpunkt förstått att en krasch var oundviklig. Det visar också att Davíð Oddssons ambition är att ställa tuffa krav för att bevilja ett nödlån. Det tycks däremot inte som att han ställer några krav på Kaupþing på vad pengarna ska användas till.
Den stora frågan förblir obesvarad. Samtalet säger inget om varför Davíð Oddsson tömmer valutareserven på ett lån till en räddningsaktion han inte tror på och en återbetalningsplan som han dömer ut som orealistisk. Räkningen för det beslutet hamnar alltså så småningom hos skattebetalarna.
