
På Island finns under vintermånaderna omkring en halv miljon får. Under sommaren stiger antalet till det dubbla innan lammen går till slakt.
Ledarfåren är bara omkring tusen till antalet. Det betyder att det i genomsnitt finns mindre än ett ledarfår på varje gård. Och i själva verket är det bara ett fåtal bönder som värnar denna typ av får. Enligt RÚV rör det sig dock om ett växande intresse.
Sæþór Gunnsteinsson, bonde på gården Presthvammur på norra Island, har ett tiotal ledarfår. Han säger till RÚV att de skiljer sig från övriga får på flera sätt. De är spänstiga och lugna. Därför gör ett ledarfår också stor nytta:
"Det ska naturligtvis alltid hålla sig lugnt. ... Och alltid gå före hjorden och driva den framåt. Alltid vara säker när det gäller att gå in och igenom grindar och att samla hjorden efter sig."
Med åren har ledarfårens betydelse minskat. De leder i regel hjordarna hem till gården på hösten, men sedan vinterbetet avskaffades har deras förmåga att hålla sig undan oväder blivit mindre värdefull. Sæþór Gunnsteinsson säger till RÚV att det ändå är viktigt att bevara ledarfåren:
"Det gäller naturligtvis bara att bevara detta mycket speciella bestånd. Detta finns inte någon annanstans i världen än här."
I Svalbarð på nordöstra Island finns en utställning om ledarfåret. Där listas en rad egenskaper som skiljer ledarfår från vanliga får.
Ledarfår går i täten och bestämmer takten. Det leder hjorten och banar vägen när det är mycket snö. Det finns också många berättelser om hur ledarfår kan förutse vädret. När oväder är på ingång sägs det att ledarfår inte gärna lämnar stallet. Och om de är utomhus går de ofta i en riktning bort från det annalkande ovädret.
Det finns olika sätt att identifiera ledarfår i en hjord. Ledarfår är magrare och högresta. Eftersom de är så smala ger de inte mycket kött - vilket traditionellt inneburit att många bönder undvikit att avla på ledarfår. Inte heller ger de mycket ull.
Ett annat kännetecken är att ledarfår är mer vaksamma över vad som händer i omgivningen. De är dessutom skyggare. De är svåra att fånga in men håller sig i regel stilla när de hålls fast. Med vanliga får är det tvärtom. De gör motstånd när de har fångats in men är lättare att få tag på.
Här kan du läsa mer om det isländska ledarfåret.