Den isländske skalden Þórarinn Eldjárn hedrade kung Karl Gustav med ett hyllningskväde den 18 november 2014.
Det finns en traditionell bakgrund till besöket på Stockholms slott då Hans Majestät Konungen tog emot Islänningasagorna i ny översättning med kungligt förord.
”Av alla hirdmännen skattade kungen sina skalder högst. De hade plats i andra högsätet. Innerst av dem satt Auðun Illskælda. Han var den äldste och hade varit skald hos Halvdan Svarte, kung Haralds far”. Så låter det i Egils saga i Karl G. Johanssons tolkning, när skalderna vid Harald den hårfagres hov presenteras.
Vi har fått viktig information: För det första att skalderna har en nyckelposition vid hovet, sitter mittemot kungen i hallen, har möjligheten att se och höra det som händer där. Men vi får ocksåveta att skalden följer kung efter kung, Harald den hårfagres skald Auðun hade först tjänat hos Halvdan Svarte, en vikingakonung som var ute och krigade, men som hade med sig sin skald. För där var kanske skalden viktigast: Inte som krigare utan som krigsreporter, den som kunde beskriva det som hände i blodiga bilder, men samtidigt skapa kungens goda rykte, se till att han kom att leva i framtiden som förebild för kungar och hjältar.
Kung Harald Hårfagre var en framsynt man, redan på niohundra talet visste han hur viktigt det var att ha PR-folk. Men han var inte den förste och inte den siste. Praktiskt taget alla nordiska kungar under tiohundra talet och framemot 1300 hade sina skalder, sina PR-människor. Och skalderna betalades bra, inte mindre än dagens specialister.
Men skalderna kunde också ta vara på historien, även om de inte själva var deltagare i händelserna. I Gunnlaug Ormstungas saga får vi följa hjälten Gunnlaug västerut, där han som ung man hälsar på den unge kungen i Dublin, Sigtrygg Silkiskeggg, son till Ólaf Kvaran och drottning Kormlöð. Kungen var ung, men Gunnlaug hade nog hört berättas om honom och sade: ”Jag har gjort en dikt om dig och vill att du hör på den.” Det enda vi känner till av dikten är en och en halv strof och omkvädet, som Mats Malm översätter med ”På vargens kalas / bjuder Sigtrygg på as”. Kungen blev hellycklig över dikten och ville betala sin skald bra. Skattmästaren frågar:
”Vad vill du ge honom, herre?”Om Olof den svenske har Gunnlaug diktat en drapa, och skalden Hrafn Önundarson hade också diktat ett kväde om honom. De två skalderna blir arvfiender när de tvingas till att för kungen beskriva varandras dikter. Bara genom en snillrik författares knep ser det hela så småningom ut som ett triangeldrama som slutar med diktarnas död. Kvinnan i dramat är den vänaste av alla, Helga den fagra, sondotter till den fulaste av alla diktare, Egill Skallagrimsson.
”Hur skulle det vara”, sade kungen, ”om jag gav honom två knarrar?”
[ en knarr var ett handelsskepp ]
Skattmästaren svarade: ”Det är för mycket, herre. Andra kungar ger värdefulla saker som goda svärd eller guldringar till diktarlön.”
Kungen gav Gunnlaug sin dräkt av nytt scharlakanstyg, en broderad rock och en mantel med fina skinn och en guldring som vägde en mark.”
Gunnlaug tackar snyggt för sig, men han fortsätter resan:
”Över Sverige (närmast dagens Svealand) rådde vid den tiden Olof den svenske, son till kung Erik Segersäll och Sigrid Storråda, Sköglar-Tóstis dotter. Han var en mäktig och framstående konung.”
Det skrevs inte svenska kungars sagor på Island, men bl.a. med Snorri Sturlusons hjälp vet vi att flera diktare, minst ett dussin, besjöng svenska kungar och hövdingar. Själv diktade Snorri Sturlason en kväde om den svenska lagmansfrun Kristin Niklasdotter. Diktens namn är tyvärr det enda vi känner, men det är alltid något, för den hette Andvaka, Sömnlöshet!
Den sista av riktiga hovskalder i Sverige var enligt källorna Snorris brorson, den berömde historieskrivaren Sturla Þórðarson, som på 1200-talet diktade om ingen mindre än jarlen Birger Magnusson!
Det var sålunda med en viktig litteraturhistorisk bakgrund som skalden Þórarinn Eldjárn hedrade kung Karl Gustav med ett hyllningskväde den 18 november 2014.
Karlsdrápa Gústafs | Carl Gustafs Drapa |
Yst í veröld vestast var á norðurhjara land nýtt fagurt fundið, fréttu Svíar þetta. Garðar hringferð gerði góða um norðurslóðir, hilmir fyrstur hólmans hafði vetursetu. | I världens västligaste utkant längst uppe i norr upptäcktes ett nytt och vackert land, svenskarna fick höra nyheten. Gardar gjorde en lyckad resa runt dessa nordliga trakter, som holmens förste kung övervintrade han där. |
Norskir námu í fjarska nýja eyju en Svíar gistu þar sem gestir góðir – sumir óðir. Segir margt í sögum síðan frá þeim víða: Berserkir út bárust, böl úr augum drauga. | Norrmännen bosatte sig på den nya ön i fjärran men svenskar kom dit som goda gäster – fast några galna – . Sagorna berättar sedan dess mycket därom på olika ställen: Om bärsärkar som kom ut till Island, samt spöken med onda ögon. |
Sí og æ með sögur sýsluðu Íslendingar. Téður sagnasjóður Svíum dugði því að skáld sænsk víst þar völdu veganestið besta, þess nutu og áfram njóta nýir munu Svíar. | Jämt och ständigt sysslade islänningarna med sina sagor. Denna sagoskatt blev nyttig för svenskarna eftersom svenska skalder där fick sin bästa resmatsäck och drog fördel av. Nya svenskar kommer att fortsätta med det. |
Nú er klárt að nýju nesti hollt til lestrar: Seiður þessi og sjóður fullsænskaður af kænsku. Kjark gaf Karl til verka konungur og honum djúp skal þökk í drápu og drottningu því hlotnast. | Den hälsosamma läsmatsäcken står nu återigen till hands: Denna sejd och skatt har nu snillrikt försvenskats i sin helhet. Kung Carl skänkte mod till detta arbete och därför framföres ett djupt tack i en drapa till honom och drottningen. |
Þórarinn Eldjárn |
Heimir Pálsson
Ursprungligen publicerad 18 november 2014 av Samfundet Sverige-Island