
Efter reformationen och fram till dödsstraffets avskaffande - en period på ungefär 200 år - var det omkring 240 personer som avrättades på Island. Det var åtminstone 48 kvinnor som dömdes till döden för antingen blodskam eller utsättning av barn. Andra brott som kunde ge dödsstraff var bland annat mord, stöld och häxkonster.
En av de kvinnor som avrättades var Halldóra Jónsdóttir. Hon föddes år 1700 på gården Þórarinsstaðir i Seyðisfjörður på östra Island. Hennes mor gick bort när hon fortfarande var barn. Hon bodde på gården tillsammans med sin pappa och yngre syskon.
Þórarinsstaðir var en mycket isolerad plats. Men under 1724 var det flera utomstående som började intressera sig för gården. Det hade nämligen börjat cirkulera rykten om att hon skulle ha fått ett barn som dödats och begravts på platsen.
Uppgifterna visar sig vara sanna. Nedgrävd under golvet hittas lämningarna av ett barn. Redan i det första förhöret erkänner pappan Jón Eyjólfsson att han våldtagit sin dotter och att hon blivit gravid. Han berättar att han utan hennes vetskap stjäl barnet och begraver det under golvet.
Bägge döms till döden. Jón Eyjólfsson förs till alltinget på Þingvellir där han halshuggs.
Dödsdomen mot Halldóra Jónsdóttir diskuteras. Det talas om att låta kungen av Danmark ta ställning till om hon ska undkomma med ett lindrigare straff. Efter kontakter med kyrkan beslutas det att avrättningen ska genomföras. Hon anses inte ha protesterat mot våldtäkten och betraktas därför som skyldig till blodskam.
Halldóra Jónsdóttir förs till Skriðuklaustur i Fljótsdalur. Den 17 augusti 1729 förs hon till Bessastaðaá. Där verkställs dödsstraffet genom dränkning.
Dränkning var det vanliga straffet för kvinnor som dömdes för denna typ av brott. Det gick i regel till så att den dömda fick en säck över huvudet. Säcken nådde ner till midjan. Den knöts så att den dömda hade armarna innanför säcken. Därefter förs den dömda till stranden och knuffas i vattnet från en klippa. En eller flera personer stod på stranden och höll den dömda kvar under vattnet med hjälp av påkar eller stavar. De lämnade inte platsen förrän kvinnan var död.
Det är oklart hur och var Halldóra Jónsdóttir begravdes. Något kummel har aldrig påträffats. För trettio år sedan hittades benrester i Bessastaðaá men det är inte känt om det var lämningar efter henne. De finns i dag inte kvar så det finns ingen möjlighet att dna-testa dem. Hon tros ha varit den enda som dränktes i just denna älv.
Kristín Amalía Atladóttir har nu vänt sig till justitiedepartementet med en begäran om benådning för Halldóra Jónsdóttir. Beslutet kommer att fattas av justitieminister Sigríður Á. Andersen.
Skälet är inte bara att hon anser att Halldóra Jónsdóttir var oskyldig. Eftersom hon aldrig fick någon ordentlig begravning vill hon ordna en själamässa för henne vid Bessastaðaá. Kristín Amalía Atladóttir har dessutom planer för ett minnesmonument på platsen till minne av Halldóra Jónsdóttir och andra kvinnor som dömdes till döden.