 |
| Læknishúsið och Læknisgarðurinn, trädgården som fru Hansína Benediktsdóttir skötte, med drivhus, uthus och tvättstuga. (Huset nu i Skógargata.) Sauðá rinner mot norr, väster om trädgården. Foto: Héraðsskjalasafnið á Sauðárkróki |
I artikeln En kurort på Island, skriver Heimir Pálsson om NLFÍ i Hveragerði och nämner läkaren Jónas Kristjánsson (1870-1960) som stod bakom hälsohemmet.
Han växte som andra upp i en torvgård, blev läkare, sökte sig tidigt utomlands och mötte nya idéer som stämde med hans egna erfarenheter. Redan på 1920-talet ivrade han för en bättre kost för att förebygga sjukdom och en medveten, sund livsstil. Med en enorm tåga och vetgirighet gick in för att sprida kunskap för god hälsa samtidigt som han skötte sina patienter.
Svåra vintrar
Hösten 1880 kom ett fartyg lastat med saltat fårkött försent iväg från Island och kastades av en oktoberstorm upp på sandarna vid Húnaflói. Folket bärgades och en del tunnor med kött, skeppet bröts sönder. Vintern blev sträng och när våren kom var det ont om mat och många försökte äta det allt för salta köttet.
På gården Snæringsstaðir i Húnavatnssýsla fanns en dräng som åt ganska mycket av det och i slåttertiden svullnade han upp. Han hade fått en sjuka som spred sig i trakten. Först senare förbands den med det dåliga köttet. Mannen led hemska kval och dog. Vid samma tid 1881 födde husmodern sitt elfte barn, fick barnsängsfeber och dog. En läkare sade då att den sjuke drängen borde ha hållits isolerad.
Jónas Kristjánsson, som då var barn i gården, fick elva år gammal ta farväl av sin mor. Han tog ed på att han skulle bli läkare, men fick stanna kvar hemma för att hjälpa sin far, bonden som ägde gården. Det kom fler hårda vintrar, fadern blev sjuk och dog i lunginflammation 1888. Hemmet löstes upp, hushållerskan for med sin son och fem av de överlevande barnen till Amerika. Tre av barnen fick flytta till faderns halvbror, Benedikt Kristjánsson, präst på Grenjaðarstaður, en stor torvgård med ett hushåll om 24 personer i Þingeyjarsýsla, numera museum.
Jónas hade försökt lära sig lite latin och farbrodern undervisade honom så att han kunde börja på latinskolan i Reykjavik.
 |
| Jónas Kristjánsson på sitt kontor, (isländska sagor vid handen). Foto: Héraðsskjalasafnið á Sauðárkróki |
Efter studentexamen studerade han medicin i Reykjavik och när han 1900 blev färdig for han till Köpenhamn för fortsatta studier en vinter. Efter den kom han hem och sökte en tjänst som han fick i Fljótsdalshérað, på nordostlandet.
Hansína Benediktsdóttir (1874-1948) på Grenjaðarstaður hade väntat på honom och de vigdes där hösten 1901. Han for genast till sitt arbete och på bröllopsfotot står hon ensam i lång vit klänning med slöja som faller från en hög håruppsättning. Först två år senare kunde de tillsammans bosätta sig på en dålig torvgård, Brekka i Fljótsdalur.
På Brekka byggde han ett litet hus att sova i och där hade han sitt apotek. Han lyckades få stöd för en liten sjukstuga för det var långt till sjukhuset på Seyðisfjörður.
Distriktet var mycket stort och utan vägar. Jónas hade alltid goda hästar och var duktig på att färdas, men med tuberkulos och andra sjukdomar som härjade blev det slitsamt i längden.
När läkaren på Sauðárkrókur drunknat i en älv sökte Jónas sig dit och fick tjänsten. Läkaren hade på en stor tomt 1901 där låtit uppföra ett stort hus med två ingångar och plats för apotek och kontor. Det var då det finaste huset i byn. Änkan sålde det till Jónas, som också övertog en del möblerna och de flesta böckerna.
Sauðárkrókur
Sauðárkrókur var en by i Skagafjörður och hade från mitten av 1800-talet vuxit från en liten handelsplats till ett samhälle med 450 invånare. Läkarens distrikt rymde bortåt 2 500 personer.
Jónas och Hansína flyttade 1911 till det stora huset och där växte fem barn och flera fosterbarn upp. De fick trädgården att blomstra i ett landskap av sand, grus och sten. Nedanför den rann Sauðá.
Ett litet sjukhus fanns och Jónas satte genast igång med att förbättra det. Han skrev rapporter om de dåliga villkor de flesta levde under och klagade över sanitära förhållanden, drev på vattenledning, avlopp och den första gatan 1912.
Han skapade 1917 ett Framfarafélag, en framstegsförening, som ivrade för att odla vall, för vägar, kooperativ handel, förbättrad postgång och allt som kunde träna folk till samarbete. I föreningen höll han över ett hundra upplysande föredrag.
En gång om året höll sýslans eller häradets nämnd möte. Folk samlades från hela Skagafjörður och det blev också en tid för nöjen, sång och teater. Från 1885 har mötet hållits på Sauðárkrókur och under det, som fortfarande kallas Sæluvíka, ordnade Jónas mycket populära debatter.
Läkaren Jónas var egentligen ingen politiker, men satt ändå som konservativ riksdagsman på alltinget 1926-30, en tid som han såg som bortkastad.
Att han både rökte och smakade brännvin var uppskattat, men han förstod att det var giftigt och bildade 1929 Tóbaksbindindisfélag Sauðárkróks, en antitobaksförening, för barn och ungdomar. Han ordnade utflykter och översatte Kipling och läste högt för ungdomarna. Samtidigt stödde han tillkomsten av en scoutkår.
Han hade många järn i elden och sågs alltid halvspringande med läkarväskan i handen, berättas det.
Ett Náttúrulækningafélag, naturläkeförening, grundade han på Sauðárkrókur 1937.
Vid slutet av 1938 flyttade Jónas Kristjánsson och Hansína Benediktsdóttir med sin familj till Reykjavík, bägge mycket saknade i Skagafjörður.
Utrikes
Jónas hade en sommar varit guide åt Kahle, en tysk professor i språk, (troligen Paul Kahle1875-1964) och både hjälpt och efterträtt en engelsman som under flera somrar rest med sina landsmän på Island. Vissa språkkunskaper hade han nog redan då han 1913 for England där han tillbringade hösten. Sedan for han till Köpenhamn och till Stockholm, vidare till Berlin och därifrån till New York några dagar och under två veckor följde han arbetet på Mayokliniken i Rochester, Minnesota, med 24-30 operationer varje dag. Han kom senare att omtalas som Islands bäste kirurg. Hemresan gick via Skottland och från Borgarnes landvägen norrut.
År 1921 for han åter till Amerika och till London 1922. Han studerade näringslära och när han kom hem ville han sätta upp en kvarn för att folk skulle få tillgång till oförfalskat rågmjöl.
Jónas var en fängslande föredragshållare och 1923 talade han om det skadliga vita mjölet, det farliga sockret och det nya importerade konserverade köttet. Till de nya sjukdomar som breddes ut hörde cancer och sockersjuka och barnens tänder förstördes av karies som inte funnits tidigare. Han berättade om vitaminer som fått bokstäverna A till D och fler skulle nog hittas. Ämnesomsättningen var viktig, men när han talade om tjocktarmens betydelse skrattade man.
Matsmältningssjukdomar hade ökat under hans tid som läkare, hade han noterat. Att, som han sett, cancer i magen var vanligare hos män än hos kvinnor förband han med alkohol och tobak. Utomlands hade han sett växthus och i dem kunde odlas olika kålsorter som var nyttigast råa. Den isländska jordvärmen skulle kunna utnyttjas till det. Han framhöll vikten av att ha ylle närmast kroppen och hade synpunkter på moderna kvinnokläder och högklackade skor.
 |
| På trappan, Jónas Kristjánsson med familj och gäster, Sauðárkrókur. Foto: Héraðsskjalasafnið á Sauðárkróki |
Sommaren 1938 reste han till Schweiz och Tyskland och studerade andra läkares teorier om kost och naturläkemetoder.
Utländska kontakter
Den danske läkaren Niels Ryberg Finsen (1860-1904), född i Tórshavn med isländsk släkt, hade funnit ljusets goda inverkan på huden och fick Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1903. Han skrev också om saltets inverkan på kroppen. Redan i början av sin läkargärning hade Jónas ordnat en solplats för sina patienter. Han menade att både bristen på frisk luft och mörkret i de gamla isländska gårdarna hade dålig inverkan på hälsan. Det måste bli bättre.
Vänner i London skickade böcker och tidskrifter. Mina uppgifter har jag främst hämtat ur Jónas biografi skriven av Benedikt Gíslason från Hofteigi. En skrift som nämns i hans biografi är Man the Unknown av Alexis Carrel (1873-1944), en fransk läkare, verksam i Amerika och i Frankrike som fick Nobelpriset 1912. Upplysningar har jag i övrigt hämtat på internet.
I Danmark var läkaren Mikkel Hindhede (1862-1945) kritisk till uppfattningen att både människor, kor och svin behövde mycket protein. Han visade att det gick bra att leva på närmast vegetarisk föda (Moderne Ernährung 1915) och han var emot alkohol och tobak. Mikkel Hindhede arbetade internationellt och hans råd följdes under första världskrigets ransonering. Den kosten antogs ha ökat danskarnas motståndskraft mot spanska sjukan. När den 1918 kom till Island upprättade Jónas med andras hjälp en vaktad barriär mot söder och lyckades hålla Skagafjörður utanför smittan som härjade i Reykjavik.
En annan av dem som nämns i Benedikt Gíslasons biografi är Sir Robert Mc Carrison (1878-1960) från Nordirland, utbildad läkare i Belfast och London. Han var länge verksam i Indien och undersökte samband mellan föda och sjukdomar som struma. I London höll han föredrag på 1930-talet och skrev till exempel 1935 om Nutrition and Health.
I Schweiz hade läkaren Max Bircher-Benner (1867-1939) funnit att det gick att förebygga sjukdomar med enkla medel. Han startade ett hälsohem i Zürich 1904 och gav från 1924 ut en tidskrift (Der Wendepunkt) om råkost och bättre levnadsvanor. Jónas besökte honom 1938 och skrev om hans erfarenheter.
Den finlandsvenske Paul Henrik Fager (1876-1955) studerade medicin i Edinburgh, London, vid Sorbonne och i Uppsala. Han flyttade till Sverige 1912 och tog namnet Are Waerland och ansåg att sjukdomar orsakas av felaktig livsföring. Han kämpade för vegetarisk kost med mjölkprodukter och var aktiv i Svenska Frisksportförbundet. Han grundade 1940 Allnordiskt förbund för folkhälsa, idag Hälsofrämjandet, en svensk hälso- och nykterhetsorganisation. Are Waerlands skrift Död åt det vita sockret. Liv åt det vita folket 1938 gavs ut på isländska 1941. Flera av hans andra böcker trycktes också senare på isländska. Han var en känd och populär föreläsare i Sverige och besökte Island 1948. Kligröten kruska förknippades med hans namn.
Från Danmark kom Kirstine Nolfi (1881-1957) en läkare som med sin man öppnade ett hälsohem, Humlegaarden i Humlebæk 1944. Hon förespråkade råkost, Nolfi-kost, efter egna erfarenheter och föreläste runt om i Norden, men hånades av medicinare. Hennes bok om den levande födans betydelse för sundheten (1944) gavs ut på isländska 1951.
Till Reykjavík
Náttúrulækningafélag Íslands bildades åter i Reykjavik i början av 1939 med Jónas Kristjánsson som ordförande. Han, som då var 67 år, fortsatte att själv praktisera som läkare och ordinerade bland annat olika slags bad.
Föreningens utgåvor började med Are Waerlands bok om det farliga sockret. De föredrag som Jónas hållit på Sauðárkrókur från 1923 till 1938 gavs ut i hans skrifter Nýjar leiðir (Nya vägar) I och II.
En vegetarisk restaurang kom igång i Reykjavik 1944 och föreningen köpte växthus för att odla grönsaker. Ett hälsohem förbereddes och kunde 1955 invigas, nybyggt, i Hveragerði. Jónas var fortsatt pigg och spänstig och arbetade som läkare på hälsohemmet till 1958.
Mitt intresse
Att jag vuxit upp med berättelser om Jónas Kristjánsson beror på att min morfar, Sigurður Sigurðsson från Vigur, 1924 flyttade till med sin hustru, Stefanía Arnórsdóttir, och flera barn till Skagafjörður som sýslumaður, sysselman eller polismästare. Han kom att bo och arbeta i ett hus, vid Suðurgata på Sauðárkrókur, bredvid läkarens och de blev mycket goda vänner. Min mor, Margrét född 1915, var äldst av barnen. Hon deltog i antitobaksföreningen, var scoutledare och startade en avdelning för blåvingar.
Margrét blev sjuksköterska, arbetade i Sverige, gifte sig med Olle Hermansson och de bosatte sig i Helsingborg. Mor menade att vitt mjöl och socker var inte bra för oss barn och serverade alltid grönsaker med annat. Läkarens tankar om livsstil fördes vidare liksom namnen Finsen, Waerland och Nolfi.
Till familjen i Pålsjöskog kom Jónas Kristjánsson travande från Färjestationen, tre km. Han hade en brun väska, en käpp med en röd tobaksnäsduk som ett knyte. Min bror minns att han i väskan hade glasburkar med müsli. Jónas mumsade på trädgårdens äpplen som en häst, till vår förtjusning. På ett tidningsklipp hade vi en bild av honom sittande i en soffa med en lejonunge på var sida. Han hade ju varit i Amerika och det var mycket märkvärdigt.
Historien om att Jónas där sade till sin vän herr Kellogg att han kokte majsen för länge för att näringsämnen skulle finnas kvar i flingorna har jag länge tyckt om. På internet kan jag nu läsa att John Harvey Kellogg (1852-1943) var kirurg, näringsforskare och ledare av hälsohemmet Battle Creek Sanitarium i Michigan. Han hade tillhört adventisterna och förespråkade vegetarisk kost. Jónas översatte hans skrift mot bruket av alkohol 1927. John Harvey försökte tillsammans med brodern Will Keith få fram flingor av fullkornsvete, men grälade om tillsättningen av socker. Därför blev det brodern som stod för de majsflingor som idag säljs som the Original Kellog's cornflakes från 1906. Johan Harvey ägnade sig då åt sojaprodukter.
 |
| Sigurður Sigurðsson: Utsikt från Læknisgarður mot fjorden. Blå bro över Sauðá. Ej färdig olja, målad i Köpenhamn under andra världskriget. Foto: NSH |
Læknishúsið, ett fint trähus i schweizerstil från 1901, klätt med korrugerad plåt, låg vid torget framför kyrkan på Sauðárkrókur. När vår släkt midsommaren 1984 samlades där kom nyheten att huset skulle rivas. Margrét reagerade starkt och snabbt bildades en fond för att rädda det. Huset flyttades, stod på tunnor och fick efter en tids väntan en ny plats vid planteringen i Skógargata.
En oformlig betongbyggnad ersatte både Læknishúsið och trädgården. Idag är det tydligt att det var ett svårt missgrepp. Det saknas i den miljö vid kyrktorget där både det gamla sjukhuset och folkskolan ingår. Huset var där inte bara ett minne om de läkare som hjälpt traktens invånare utan en del av historien om Sauðárkrókur.
Nanna Hermansson
Ursprungligen publicerad 6 maj 2014 av Samfundet Sverige-Island
