 |
| Skrivaren och förlagan. Norm och normbrott i Codex Upsaliensis av Snorra Edda, av Lasse Mårtensson, utkommer med stöd av Stiftelsen Barbro och Sune Örtendahls fond |
Ny forskning kring Snorra-Edda
Snorri Sturluson (Snorre Sturlasson) är den mest berömde av alla Nordens medeltida författare. Forskarna är i princip eniga om att han är författaren till Heimskringla (De norska kungarnas historia från 880-tal till sent 1100-tal) och Edda (en lärobok i skaldekonst, men samtidigt en viktig informationskälla om nordisk hedendom och asatro). Dessutom tror många (där ibland den svenske litteraturforskaren Peter Hallberg) att han har skrivit Egil Skallagrimssons saga.
Edda var, verkar det, ursprungligen tänkt som lärobok för blivande diktare, särskilt för dem som skulle komponera lovkväden om hövdingar eller kungar. Den kom också att innehålla mycket stoff om hedendomen, inte minst byggt på eddadikten Völuspá och dennas berättelse om världens skapelse, människor och gudars liv och den stora undergången, Ragnarökkr. På svenska finns Eddan i en relativt ny översättning av Karl G. Johansson och Mats Malm (1992) och både Folke Ström (Nordisk hedendom, 1961, 1967) och Ebbe Schön (Asa-Tors hammare, 2004) bygger i sina verk på Snorris berättelser.
En författare och hövding
Snorri föddes under vintern 1178–1179, tillhörde familjen Sturlungar på västra Island men växte upp på storgården Oddi på södra Island. Han bodde länge på storgården Reykholt i Borgarfjorden, och blev en av landets rikaste och mäktigaste hövdingar. Han for två gånger till Norge och försökte förmodligen att förhandla med kungen Håkan Håkansson om att bli jarl över Island. Men samma kung bar ansvaret för att Snorri blev avrättad i Reykholt den 23 september 1241. Det var samma kung som tillsammans med jarlen Skule Bårdsson hade mottagit den största hyllningsdikt vi känner till, Háttatal av Snorri Sturluson, en dikt på 102 strofer.
Snorra-Edda
Verket Snorra Edda tillhör den nordiska medeltidslitteraturens allra viktigaste verk. Där finns bl.a. de viktigaste fornnordiska myterna återgivna, de som ger bilder av äldre trosuppfattningar. Där finns det kunskap om den fornnordiska diktkonstens bildspråk (kenningar, heiti osv.) samt dess olika versformer (främst drottkvätt med dess olika variationer). Snorra Edda består av fyra delar: Prolog, Gylfaginning, Skáldskaparmál och Háttatal. Detta verk har ett enormt kulturhistoriskt värde.
 |
| Ur Uppsala-Eddan, s. 50 - kung Gylfe i Svitjod kommer förklädd till Asgård och möter tre hövdingar. Bild från Uppsala universitetsbibliotek |
Bevarade handskrifter
Edda finns bevarad delvis eller i sin helhet i flera medeltida handskrifter, men framförallt fyra tycks ha textkritiskt värde, eftersom de inte kan antas vara avskrifter av varandra. Dessa är Codex Upsaliensis (handskriften DG 11 4to i biblioteket Carolina Rediviva i Uppsala), Codex Regius (kungaboken, handskriften Gks 2367 4to i Stofnun Árna Magnússonar i Reykjavík) – dessa två skrivna ca 1300–1325, Codex Wormianus (handskriften AM 242 fol. i Det Arnemagnæanske Institut, Köpenhamn, skriven ca 1375) och Codex Trajectinus (en pappershandskrift tillkommen kring 1600, men är en avskrift av en pergamenthandskrift som man tror ha varit nära besläktat med Codex Regius)
Två versioner
I huvuddrag kan man säga att de tre handskrifterna, Regius (R), Wormianus (W) och Trajectinus (T) innehåller alla samma version av Eddan (RWT-versionen), medan Uppsalahandskriften på viktiga punkter är annorlunda. Den innehåller en mer kortfattad text, materialet kommer delvis i en annan ordning och dessutom finns avsnitt där som inte finns i de andra handskrifterna, nämligen Skáldatal (en förteckning över skalder och de härskare som de har tjänstgjort hos), Ættartala Sturlunga (sturlungarnas ättelängd), Lögsögumannatal (en förteckning över Islands lagsagomän) samt en översikt över Háttatal, innehållande inledande versrad och namn på versmåttet för 35 av de första 36 verserna i Háttatal. DG 11 innehåller även 2:a grammatiska avhandlingen, en skrift om i första hand ortografi och fonologi. Den finns också i Wormianus, medan Skáldatal fanns i Stockholmshandskriften av Heimskringla (ofta kallad Kringla). Ættartala Sturlunga finns i pappershandskrifter, som kan ha sitt ursprung i DG 11.
Den traditionella uppfattningen inom forskningen är att texten i DG 11 är en förkortad eller komprimerad RTW-text, medan en kontroversiell teori har hävdat att DG 11 i själva verket står närmare Snorris ursprungliga text.
Pågående forskning
Vetenskapsrådet beviljade för åren 2008−2010 medel för projektet Originalversionen av Snorre Sturlasons Edda? Studier i Codex Upsaliensis. Projektet var förlagt till Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, projektledare var professor Henrik Williams. Övriga verksamma i projektet var Heimir Pálsson, Lasse Mårtensson, Daniel Sävborg och senare Jonatan Pettersson. Projektet har genererat ett flertal publikationer, såsom Heimir Pálssons utgåva av texten i DG 11, The Uppsala Edda (The Viking Society for Northern Research. 2012, med engelsk översättning av Anthony Faulkes). Dessutom kommer Maja Bäckvall, doktorand i Uppsala, att disputera i maj 2013 på en avhandling om citat ur eddadikterna i Gylfaginning i Upsala-Eddan.
Boken Skrivaren och förlagan. Norm och normbrott i Codex Upsaliensis av Snorra Edda, av Lasse Mårtensson, utkommer i serien Bibliotheca Nordica, med Karl G. Johansson som huvudredaktör och Odd Einar Haugen samt Jon Gunnar Jørgensen som medredaktörer, och till denna utgivning har Stiftelsen Barbro och Sune Örtendahls fond gett ett generöst bidrag.
Lasse Mårtensson har i sin forskning om handskriften visat att förlagan inte kan vara av samma rot som Regius. Samma resultat när det gäller texten har Heimir Pálsson kommit till: Den kan var en förkortning, men inte en förkortning av texten i RWT-versionen. Detta strider mot den vanligaste uppfattningen och kommer förmodligen att spela en stor roll för framtidens forskning.
Här hittar du mer information om handskriften.
Heimir Pálsson, Lasse Mårtensson
Ursprungligen publicerad av Samfundet Sverige-Island den 2 maj 2013
