I dag är det 30 år sedan öl blev tillåtet på Island. Förbudet mot öl med högre alkoholhalt än 2,25 procent hade då funnits i 74 år. När systembutikerna slog upp dörrarna den 1 mars 1989 fanns det sju olika sorter att välja mellan. Trots det magra utbudet var törsten efter öl stor. Det köades till de ställen i Reykjavík som erbjöd öl och till det statliga alkoholmonopolet.De första stegen mot en kollaps för det isländska stark- och folkölsförbudet togs redan för 36 år sedan. Då började Gaukur á Stöng i Reykjavík att servera bjórlíki, lättöl blandat med starksprit. Fler restauranger och barer hoppade på trenden. Snart var bjórlíki mycket populärt. Sex år senare tilläts starköl för första gången sedan 1915.
Året var 1915 när alkohol helt och hållet förbjöds på Island. Då beskrevs alkohol som ett stort hot mot folkhälsan. Förbudet motiverades med att politiker befarade att befolkningen annars skulle förvandlas till alkoholister.
Förbudet blev kvar i tjugo år. När det hävdes 1935 var det med ett undantag. Försäljning av folk- och starköl var fortsatt otillåtet. Här märktes ett tydligt klassperspektiv. Öl beskrevs av vissa politiker som särskilt förrädiskt. Förhållandevis låga priser gjorde att öl var tillgängligt även för personer som inte var höginkomsttagare.
Just dessa grupper pekades av somliga politiker ut som personer som ofta hade svårt att hantera alkohol. Därför ansågs ett förbud vara bäst. Därmed skulle arbetare löpa mindre risk för att lockas in i alkoholmissbruk.
Lättöl var dock tillåtet. Men alkoholhalten fick inte överstiga 2,25 procent.
Det dröjde ända till den 19 november 1983 tills förbudet mot starköl började att uppluckras. Då öppnade utestället Gaukur á Stöng på Tryggvagata i Reykjavík. Trots att starköl inte var tillåtet talades det om Gaukur á Stöng som en pub.
Gaukur á Stöng rundade starkölsförbudet genom att servera bjórlíki, lättöl blandat med starksprit. Namnet bjórlíki påminner om smjörlíki - vilket betyder 'margarin' men ordagrant står för 'smörlike'. Drycken marknadsfördes alltså - för att inte irritera myndigheterna mer än nödvändigt - som något som liknade öl i stället för riktig öl.
Reaktionerna lät dock inte vänta på sig. Guðvarður Gíslason var en av de personer som drev Gaukur á Stöng. Han säger till DV att han och de andra initiativtagarna hade inspirerats av ölkulturen i Tyskland. Snart hoppade andra uteställen på trenden. Alla hade sin egen variant av bjórlíki:
"Basen var i regel vodka, ren vodka eller någon sort av det. Så hällde folk i alla möjliga typer av bitter och annat till att få mer eller annorlunda smak. ... Vi på Gaukur á Stöng använde en liter 40-procentig vodka till 18 liter lättöl med en alkoholhalt på 2,25 procent."
Exakt hur mycket denna improviserade variant av starköl som Gaukur á Stöngs bjórlíki innehöll vet inte Guðvarður Gíslason. Det var dock tillräckligt för att gäster skulle kunna dricka sig berusade. Han beskriver påhittet som en succé. Guðvarður Gíslason säger i DV att drycken blev populär hos olika typer av kunder:
"Människor av alla storlekar och sorter, hela skalan. Särskilt personer som hade rest utomlands och även bott där och kände till denna kultur. Jag minns en sammanslutning av några äldre män som var helt tokiga i att få sig detta på onsdagar efter möten. Det var en stämning runt detta och människor tyckte att det var kul. Detta hade också den effekten att levande musik ökade på restauranger."Men politikerna var inte lika roade. Bjórlíki utgjorde då något som betraktades som ett hot mot folkhälsan. Många befarade att detta knep för att runda alkohollagstiftningen skulle skapa nya missbrukare.
Hösten 1985 förbjöd dåvarande justitieministern Jón Helgason bjórlíki. Den nya lagen riktade sig mot alkoholhaltiga drycker som blandades inför gästerna - och i praktiken innebar detta alltså ett förbud mot bjórlíki.
Trots att det då bara hade gått två år hade Gaukur á Stöng och alla efterföljare påbörjat en stor förändring av ölkulturen. Visserligen var det alltjämt många som befarade att försäljning av starköl skulle resultera i utökat missbruk. Men det var också tillräckligt många som tyckte att Gaukur á Stöngs agerande i praktiken utgjorde ett experiment som visade att starköl inte skulle utgöra något akut hot mot folkhälsan.
Det var inte bara Gaukur á Stöng och andra barer som var drivande i en kultur- och beteendeförändring. Redan 1965 tilläts besättningar ombord fartyg och flygplan att ta med sig öl in i landet. Men detta undantag gällde alltså inte allmänheten.
Davíð Scheving Thorsteinsson var den första som 1980 utmanade förbudet. På väg hem från Luxemburg köpte han med sig öl. Efter besöket i taxfree-butiken stoppades han i tullen på flygplatsen i Keflavík och blev av med burkarna.
Men Davíð Scheving Thorsteinsson gav sig inte. Han hävdade att regelverket stred mot grundlagen. Han ansåg att det rörde sig om tydlig diskriminering när enbart vissa yrkesgrupper fick föra med sig öl in i landet. Finansministern Sighvatur Björgvinsson reagerade genom att ändra bestämmelserna. Samma år började öl säljas i taxfree-butiker till alla som anlände med flyg till Island.
Alltinget röstade 1988 igenom en lag som tillät försäljning av öl med högre alkoholhalt än 2,25 procent. Förbudet hävdes den 1 mars 1989. Den dagen firas alltjämt av ölälskare. Och i dag firas den lite extra eftersom det är 30 år sedan öl blev tillåtet.
Beslutet uppskattades inte av alla. Många befarade att alkoholismen skulle breda ut sig. När det såg ut som att ja-sidan skulle få majoritet i alltinget lade ölmotståndare från den isländska vänstern fram motförslag om att sätta ett tak på alkoholhalten på 4 procent - något som i praktiken skulle tillåta mellanöl men förbjuda starköl. Andra argumenterade för en folkomröstning i frågan.
Men med tretton röster mot åtta klubbades alltså den 10 maj 1988 en ny alkohollag som tillät försäljning av öl.
I dag finns det - med de sorter som kan specialbeställas inräknade - över 500 sorters öl i det isländska alkoholmonopolets sortiment. För 30 år sedan var det sju: Sanitas Pilsner, Egils Gull, Budweiser, Löwenbräu, Tuborg, Kaiser och Sanitas Lager.
Det första året såldes närmare 7 000 miljoner liter öl. Det är uppenbart att nyfikenheten var stor. Året därpå - då öl gick att köpa hela året jämfört med tio månader under 1989 då förbudet hävdes - var försäljningen något mindre.
Under dessa 30 år har öl vuxit stadigt i popularitet. Under 1989 drack den genomsnittliga islänningen 25 liter öl. Förra året hade den siffran stigit till 49 liter.
Beslutet uppskattades inte av alla. Många befarade att alkoholismen skulle breda ut sig. När det såg ut som att ja-sidan skulle få majoritet i alltinget lade ölmotståndare från den isländska vänstern fram motförslag om att sätta ett tak på alkoholhalten på 4 procent - något som i praktiken skulle tillåta mellanöl men förbjuda starköl. Andra argumenterade för en folkomröstning i frågan.
Men med tretton röster mot åtta klubbades alltså den 10 maj 1988 en ny alkohollag som tillät försäljning av öl.
I dag finns det - med de sorter som kan specialbeställas inräknade - över 500 sorters öl i det isländska alkoholmonopolets sortiment. För 30 år sedan var det sju: Sanitas Pilsner, Egils Gull, Budweiser, Löwenbräu, Tuborg, Kaiser och Sanitas Lager.
Det första året såldes närmare 7 000 miljoner liter öl. Det är uppenbart att nyfikenheten var stor. Året därpå - då öl gick att köpa hela året jämfört med tio månader under 1989 då förbudet hävdes - var försäljningen något mindre.
Under dessa 30 år har öl vuxit stadigt i popularitet. Under 1989 drack den genomsnittliga islänningen 25 liter öl. Förra året hade den siffran stigit till 49 liter.
Här kan du läsa mer om starkölsförbudet.
