EU använde Internationella valutafonden som ett redskap för att pressa fram ett isländskt inträde i unionen. Det hävdar Carl Baudenbacher, en av de domare som i Eftas domstol underkände EU:s argument om ett statligt ansvar för insättningsgarantin kopplad till Landsbankis Icesave. Han säger i Fréttablaðið att EU:s tolkning av en lucka i lagen var ett rent önsketänkande.
När Landsbanki kollapsade hösten 2008 blev snart Icesave den fråga som kom att prägla allt som skedde i finanskraschens kölvatten. Icesave var Landsbankis nätbaserade sparkonton i Storbritannien och Nederländerna. När banken gick omkull gick spararna i Storbritannien miste om 2,3 miljarder pund och spararna i Nederländerna om 1,3 miljarder euro.
I bägge länderna gick staten in och täckte insättningsgarantin. Den notan ville de skicka vidare till den isländska staten eftersom det i den isländska garantifonden inte fanns i närheten av de summor som behövdes för att ersätta spararna.
I bägge länderna gick staten in och täckte insättningsgarantin. Den notan ville de skicka vidare till den isländska staten eftersom det i den isländska garantifonden inte fanns i närheten av de summor som behövdes för att ersätta spararna.
Tvisten om Icesave utvecklades till en konflikt mellan Island och EU. Regeringen leddes då av Socialdemokraterna som sommaren 2009 ansökte om medlemskap i unionen. EU klargjorde att något inträde inte kunde bli aktuellt utan ett statligt ansvar för privata Landsbankis skulder.
EU - och inte minst Sverige - utövade påtryckningar genom Internationella valutafonden. Utbetalningar av nödlån till Island stoppades. För att få klartecken pressade EU fram avsiktsförklaringar från Islands regering. Alla gick ut på ett statligt ansvar för Icesave.
Tre gånger röstade en majoritet i alltinget för en statlig garanti. Två gånger fälldes besluten senare i folkomröstningar. Ett tillfälle strandade på att Island ensidigt införde nya villkor som Storbritannien senare inte godkände.
Den juridiska tvisten slutade i Eftas domstol i januari 2013. Island gick då segrande ur striden. EU:s argumentation underkändes på samtliga punkter.
Domstolen kom fram till att det i EU:s regelverk inte fanns några bestämmelser för vad som skulle göras vid en bankkonkurs där även garantifonden blev bankrutt. Till skillnad från vad EU hävdade fanns det inget som föreskrev att staten skulle träda in och täcka insättningsgarantin.
En av domarna var Carl Baudenbacher, en schweizare som var Liechtensteins representant i den domstol som friade Island från statligt ansvar för Icesave. Han säger i Fréttablaðið att EU försökte pressa fram en isländsk kapitulation. Och där användes EU-medlemskapet som ett vapen i tvisten:
"EU hade ett uppenbart politiskt syfte i den här frågan eftersom de försvårade för Island att få lån från Internationella valutafonden. José Manuel Barroso, som då var Europeiska kommissionens ordförande, försökte dessutom tvinga in Island i EU av många uppenbara skäl - på grund av era naturresurser, på grund av ert läge i Nordatlanten. Islands medlemskap hade varit fantastiskt för EU. Om Island hade förlorat fallet hade det ur politiskt hänseende kanske inte funnits något annat alternativ."
Domen kom närmast som en chock för EU som utåt hela tiden hade hävdat att det inte fanns någon lucka i insättningsgarantin. Carl Baudenbacher säger i Fréttablaðið att beslutet inte var särskilt svårt. Bestämmelserna gick inte att tolka på det sätt som EU ville:
"Idén om att Efta-domstolen borde ha kommit fram till den utgången att det fanns en lucka i lagtexten och att den luckan skulle fyllas i enlighet med Europeiska kommissionens och Eftas tillsynsorgans önskningar var helt uteslutet. Det går inte att ägna sig åt progressiva lagtolkningar för att fylla ut lagtexter på en hel nations bekostnad."
Ett beslut i EU:s favör hade enligt Carl Baudenbacher öppnat för vårdslöshet från domares sida. Dessutom hade det skapat en situation där banker skulle kunna agera hur ansvarslöst som helst - men ändå kunna räkna med att staten skulle träda in och stå för skulderna.
Carl Baudenbacher är i Fréttablaðið kritisk mot att vissa talade om att Island skulle betala tillbaka för Icesave. Att tala om en återbetalning signalerade att det fanns ett ansvar:
Carl Baudenbacher är i Fréttablaðið kritisk mot att vissa talade om att Island skulle betala tillbaka för Icesave. Att tala om en återbetalning signalerade att det fanns ett ansvar:
"Om du använder begreppet återbetalning så antyder du att det finns något slags skuld som ska betalas. ... Vi kom fram till slutsatsen att ni inte var skyldiga något och därför behövde ni inte betala något."
Här kan du läsa mer om Icesave.
