Ett unikt valrossbestånd fanns runt den isländska kusten när de första nordborna anlände till ön. Men den intensiva jakten på valrossen gjorde att den utrotades på kort tid. Det kan ha rört sig om ett av de första tillfällena i världen där havslevande djur jagades så hårt att arten försvann. Det visar en studie publicerad i Molecular Biology and Evolution.Från Reykjanes i sydväst till Húnaflói i nordväst har det gjorts mängder av fynd av lämningar efter valross. Här finns också en mängd ortnamn där rostungur ('valross') ingår. Dessutom finns en mängd berättelser om hur de första bosättarna eftertraktade valross eftersom arten var mycket värdefull.
En rad av dessa lämningar - tänder, ben och skallar från 34 djur - har nu undersökts genetiskt och daterats av en tvärvetenskaplig grupp av forskare från Island, Danmark och Nederländerna. Slutsatsen är att beståndet av valross längs den isländska kusten var unikt. Och sannolikheten är stor att det var nordborna som utrotade arten.
Valross var under vikingatiden en eftersökt handelsvara. Köttet kunde ätas, hudarna kunde användas som klädesplagg eller rep och leveroljan brukades för att göra skepp vattentäta samt för att skydda dem mot skaldjur som borrade sig in i trät.
Mest eftertraktade var tänderna. De kallades nordhavets elfenben och användes för konstnärliga utsirningar. Den som kunde bära smycken av valrosständer var en rik person. Men det var inte bara tänderna som vikingar kunde skänka som gåvor eller sälja dyrt. Även huvudena var eftersökta.
Eftersom tänderna fungerade som en handelsvara tros de ha sålts till stora delar av Europa. En teori som ännu inte har prövats vetenskapligt är till exempel att de 79 schackpjäser av valrosständer som 1831 hittades på Isle of Lewis i Yttre Hebriderna skulle kunna ha isländskt ursprung. En ny pjäs som såldes i somras betingade 10 miljoner kronor på en auktion.
Exakt hur länge det unika beståndet funnits är osäkert. De tidigaste lämningarna som nu daterats är från år 700 före Kristus.
Valrossen började försvinna från Island för omkring 1 100 år sedan - alltså strax efter att de första nordborna slog sig ned på ön för gott. Då blev den allt mer sällsynt. De sista fynden från denna art - som alltså skiljer sig genetiskt från andra bestånd i regionen - är från tidigt 1200-tal.
Den isländska valrossen utrotades alltså sannolikt för omkring 900 år sedan. Det kan enligt forskarna ha varit ett av de första tillfällena i världshistorien där havslevande djur jagades så hårt att arten dog ut.
Senare har ett unikt bestånd av gråval och garfågel utrotats på Island. Gemensamt för både valrossen och garfågeln var att de rörde sig långsamt på land. Det gjorde dem till enkla byten för människan.
Det finns enligt forskarna andra faktorer som kan ha spelat in. Vulkanutbrott med nedfall av aska och ett varmt klimat skulle ha kunnat bidra till att valrossen dog ut.
I dag är valrossen en mycket sällsynt gäst längs den isländska kusten. Varje år observeras några få djur på land. Då rör det sig dock om djur från andra bestånd som av något skäl hamnat på Island.
Här kan du läsa mer om den isländska valrossen.
