Knepen och argumenten var många. Ända in på 1960-talet försökte isländska politiker vinna stöd för idén om att Grönland skulle tillhöra Island. Kärnan i argumentationen var att islänningar var de första världsomseglarna och västerlänningarna på ön - och att medeltida avtal och lagar skulle gälla än i dag och därmed borga för isländsk överhöghet.
Inför ett planerat besök i Danmark blev det känt att USA:s förra president Donald Trump ville köpa Grönland. Avslöjandet möttes av förvåning - och att förslaget fick nobben från såväl Grönland som Danmark ledde till att han ställde in resan.
Planerna fick efterverkningar även på Island. Inför vicepresident Mike Pences besök fick statsminister Katrín Jakobsdóttir av journalister frågan om Island var till salu. Svaret var nej. Några sådana önskemål framfördes heller aldrig av Mike Pence. I stället talades det om fortsatt ökad militär närvaro i landet.
Länge var det isländska politiker som drömde om att skaffa sig kontroll över Grönland. Argumenten som de använde sig av gick tillbaka till både vikingatid och medeltid. Och de började med Eiríkur rauði Þorvaldssons seglingar.
Omkring år 985 grundade Eiríkur rauði två kolonier på Grönland: Eystribyggð och Vestribyggð. Han hade då flera somrar i följd kartlagt den grönländska kusten. Eiríkur rauði var sannolikt inte den första nordbon som gick i land på ön - men han var den första som grundade bosättningar på Grönland.
Under en kortare tid blomstrade kolonierna. I takt med att de växte kom också problemen. Stridigheter, kallare klimat och isolering gjorde Grönland allt mindre attraktivt. Under medeltiden övergav nordborna de sista bosättningarna på ön.
På Island tar debatten om Grönland fart under tidigt 1900-tal. Då är det omkring 400 år sedan de sista bosättarna med isländskt ursprung dog eller flyttade. Ändå är det tolkningar av medeltida avtal som är ett av de tyngsta argumenten.
Grágás är den lag som gäller på Island under den så kallade fristatstiden, alltså från alltingets grundande år 930 fram till den norska överhögheten 1262. Enligt denna lag har Grönland ingen särskild status. Ön faller under isländsk jurisdiktion - vilket i praktiken tolkas som ägande.
När fristaten går i graven 1262 nämns inte Grönland. Norge deklarerar ingen överhöghet över ön. Senare överenskommelser mellan Norge och Danmark skulle heller inte påverka Grönlands status eftersom det ursprungliga arrangemanget - som utgår från Grágás - inte ifrågasatts.
Den som främst förknippas med att ha använt Grágás som argument är Jón Dúason. Han blev 1928 doktor vid Oslo universitet genom en avhandling om Grönlands status. Han beskrev islänningarna som de första världsomseglarna och som pionjärer på haven. Jón Dúason ansåg att Island på grund av Grágás hade rätten på sin sida för att kunna göra anspråk på Grönland.
Jón Dúason var inte den första tongivande debattören i den här frågan. I samband med första världskrigets utbrott engagerar sig poeten Einar Benediktsson allt mer i Grönlands status. I en serie tidningsartiklar hävdar han att Island har historisk rätt till Grönland - och att Danmarks enda intresse för ön är ekonomiskt.
Einar Benediktsson beskriver danskarna som samvetslösa kolonisatörer som styr Grönland med våld och hot som maktmedel. Debatten kulminerar på ett möte i Reykjavík 1923 där deltagarna säger ja till att Island ska kräva överhöghet över Grönland. Förslaget överlämnas till regeringen som väljer att inte agera.
Under de närmaste åren gör islänningar flera expeditioner till ön. Det sker dock utan några andra anspråk på Grönland. I stället blir Island vittne till hur norrmän slår sig ned på öns östra del. Tvisten mellan Norge och Danmark eskalerar. Norrmännen lämnar Grönland 1933 sedan Internationella domstolen i Haag dömt ut kolonin som olaglig.
Det här stoppar inte debatten på Island. Vid samma tid lägger Självständighetspartiets ledare Jón Þorláksson fram ett förslag om att regeringen ska värna Islands intressen vad gäller Grönland. En majoritet i utrikesnämnden säger ja - men de konkreta effekterna av beslutet uteblir.
Partikamraten Pétur Ottesen är den som 1946 väcker liv i frågan på nytt. Även han gör det genom ett förslag i alltinget. Han får aldrig med sig någon majoritet. Därför lägger han samma förslag gång på gång. Sista gången är 1954. Han skriver då att Island ska vända sig till Danmark för att få den egna överhögheten över ön bekräftad. Om Danmark skulle vägra skulle Island ta tvisten till Internationella domstolen.
Förslaget från Pétur Ottesen kommer sedan en ny dansk grundlag gett Grönland status som ett län i stället för en koloni. Det danska agerandet väcker på sina håll starka känslor på Island - och inte minst inom fiskeindustrin. Där betraktas steget som ett sätt för Danmark att lägga beslag på värdefulla fiskevatten.
Det är också 1954 som den kortlivade tidskriften Grænlandsvinurinn utkommer med sitt första nummer. Där hävdar chefredaktören Ragnar V. Sturluson att islänningar var de första som upptäckte och koloniserade Grönland. Ända sedan dess fanns ett obrutet band mellan örikena som han ansåg stod i strid med Danmarks hantering av frågan.
Jón Dúasons hem i Reykjavík brinner ned till grunden 1957. I branden förlorar han alla dokument om Grönland som han samlat på sig genom åren. Tio år senare avlider han. Pétur Ottesen lämnar alltinget 1959. Han går bort 1968. Då tystnar också de två sista tongivande rösterna i debatten om isländskt bestämmande över Grönland.
Här kan du läsa mer om Islands förhållande till USA.
