I över 40 år gifte sig unga islänningar enbart för att få ut sina sparpengar. Stopp för den här typen av bröllop blev det först 1993. Då skrotades det obligatoriska sparandet för islänningar i åldern 16 till 25 år. Singlar som var i ekonomisk knipa annonserade i tidningarna efter en partner - med det uttalade syftet att få tillgång till sparpengarna och därefter begära skilsmässa.
Året var 1957 när alltinget beslutade att islänningar i åldern 16 till 25 år var skyldiga att spara en del av lönen. Det rörde sig alltså om ett statligt tvångssparande. Arbetsgivaren betalade aldrig ut den här delen av lönen - som mest 15 procent - utan den sattes i stället direkt in på ett sparkonto.
Alla tvångssparare fick en bankbok. För varje insättning fick de ett insättningsbevis i form av ett märke. Det här märket klistrades in i bankboken. Märket visade alltså att arbetsgivaren satt in en viss del av lönen och att arbetstagaren kunde få ut sina besparingar vid 26 års ålder.
Men det fanns undantag. I vissa fall gick det att få ut besparingarna före 26-årsdagen. Det var möjligt för den som studerade, köpte bostad eller bildade ett hem. Det senare betydde i praktiken att den som gifte sig kunde få tillgång till besparingarna direkt.
Hur många som faktiskt gifte sig enbart för att få ut besparingarna är inte känt. Det var dock åtskilliga. Unga par gifte sig tidigare än vad de kanske hade tänkt sig för att få tillgång till pengarna. Andra sökte en tillfällig kompanjon med det enda syftet att vara gift på pappret för att kunna gå till banken och hämta ut besparingarna.
Fenomenet var tillräckligt utbrett för att det skulle få en särskild benämning. Det talades om sparimerkjagifting och sparimerkjabrúðkaup, alltså 'sparmärkesbröllop'.
Länge var den här typen av skenäktenskap något som det talades tyst om. I takt med att systemet med tvångssparande ifrågasattes allt mer blev det dock allt fler som öppet sökte en partner för ett kort äktenskap. Bland kontaktannonserna i dagstidningarna var det åtskilliga som efterlyste en person lika inställd på att komma över pengarna.
Dagblaðið rapporterade 1975 att det oftare var unga män som sökte unga kvinnor för äktenskap. Som belöning fick kvinnan en del av mannens besparingar. Skatter och inflation gjorde det dock i allmänhet till en ganska dålig affär. Spararna fick bara ut omkring hälften av den summa de borde haft rätt till. Resten hamnade i statskassan.
En typisk kontaktannons är från DV 1982. Annonsören använder signaturen Bägges intresse:
"Sparmärkesbröllop. Är kanske situationen likadan för dig, unga mö. Du kan inte lösa de ekonomiska problemen på annat sätt än att gifta dig."
Samma år efterlyser en man i DV någon som kan råda bot på ekonomiska problem genom ett giftermål:
"Hallå, hallå, finns det någon flicka som vill ge mig ekonomiskt bistånd med sparmärkesbröllop i åtanke."
En annan annons från 1982 har införts i DV på uppdrag av en man som uppger att det är mycket angeläget att snabbt hitta en partner. Kontaktannonsen publiceras två dagar i följd. I signaturen använder han namnet Mammon:
"Jag är pank och behöver få ut mina sparmärken. Är du också pank?"
Tvångssparandet skrotades 1993. Då hade sparmärkesbröllopen redan upphört. Det undantaget skrotades några år tidigare eftersom det var uppenbart att systemet utnyttjades.
