"Och så var det bara att börja gräva. Vi ställde oss i rak linje och började att gräva oss nedåt. Det var lättare sagt än gjort. Snön var hård och det var ett par meter nedåt. Och så allt bråte - allt satt ihop. Man bara stod där och hade nog med att gräva och hålla sig igång. Det fanns ingen tid där för att vara rädd om sig själv. Men obehagskänslor kom när små saker kom fram, saker som mina barn kunde ha haft. Ja, taksparrar, järnplattor, spikar ... man fick passa sig. Så såg vi blod i snön men vi visste att det troligen var från en kvinna som hade hittats nere vid postkontoret."
Ásgeir Guðmundsson skriver i
Stundin om hur han var med om att söka efter offer efter lavinen i Súðavík 1995 - läs mer
här.
