En rad oppositionspolitiker kräver nu finansminister Bjarni Benediktssons avgång. Skälet är försäljningen av 22,5 procent av aktierna i Íslandsbanki - där hans pappa köpte en andel och där en rad privatpersoner tjänade miljonbelopp genom att snabbt köpa och sälja aktier. Regeringen svarade med att lägga ned Bankasýsla ríkisins. Men frågan splittrar alltjämt de tre koalitionspartierna.
När två isländska banker - Landsbanki och det som senare skulle bli Kaupþing - privatiserades för tjugo år sedan handplockade regeringspartierna köparna. Den ena banken gick till personer i kretsen kring Självständighetspartiet - och den andra till personer i kretsen kring Framstegspartiet.
Hela upplägget fick skarp kritik redan då. I samband med finanskraschen pekades en bristfällig privatisering av bankerna ut som en huvudorsak. Ägarna saknade erfarenhet av att driva större banker. Deras ekonomiska intressen var sammanflätade med näringslivet och den politiska eliten. Hade bankerna inte tagit så stora risker hade sannolikt effekterna av kraschen blivit mindre.
När Glitnir - en av de tre stora isländska bankerna - gick i konkurs hamnade konkursboet i statens ägo. Banken återskapades som Íslandsbanki. Regeringen har länge haft som mål att privatisera banken. I juni förra året såldes 35 procent av aktierna i Íslandsbanki.
Den 22 mars i år såldes ytterligare 22,5 procent av aktierna. Totalt var det 50 miljoner aktier som bytte ägare. Priset för aktierna - som var rabatterade med 5 kronor - var totalt 52,7 miljarder isländska kronor. Varje aktie såldes för 117 isländska kronor. Priset vid stängning dagen innan var 122 kronor.
Regeringen hävdade att hela processen skulle vara genomskinlig. Men Íslandsbanki och Bankasýsla ríkisins nekade medierna att ta del av köparna. Skälet var att de ansåg att det rörde sig om skyddade personuppgifter.
Två veckor senare släppte ändå regeringen
listan över köparna. Där fanns pensionsfonder och investerare - och flera av dem hade varit tongivande ägare i Glitnir före kraschen. Där fanns också en rad privatpersoner som köpt genom bolag. Och dessa personer motsvarade knappast kraven på att aktierna skulle gå till institutionella investerare.
Páll Magnússon, tidigare alltingsledamot för Självständighetspartiet som numera är ute i kylan efter en intern partikonflikt, bidrog till att ifrågasätta försäljningen. Han skrev på
Facebook om hur en bekant kvällen innan försäljningen erbjöds att köpa en miljon aktier. Vännen följde rådet - men sålde dem direkt morgonen därpå.
Aktiekursen hade då stigit till 127 isländska kronor. Han tjänade alltså 10 kronor per aktie - och drog alltså in totalt omkring 10 miljoner på en natt.
Syftet med försäljningen var att locka till sig långsiktiga ägare. Men medierna fylldes av rapporter om hur personer med kopplingar till dem som skötte försäljningen själva köpte på sig aktier för att sälja dem direkt - och därmed tjäna mångmiljonbelopp.
En av köparna var Hafsilfur, ett bolag som ägs av Benedikt Sveinsson, som är pappa till Bjarni Benediktsson som är finansminister och ledare för Självständighetspartiet. Före kraschen hade han aktier i Glitnir. Samma dag - den 29 september 2008 - som den dåvarande regeringen meddelade att den skulle ta över banken frigjorde banken honom från personligt ansvar för de lån han hade i Glitnir.
Då var det Bjarni Benediktsson som fungerade som pappans finansiella rådgivare. Nu köpte Benedikts Sveinsson aktier till ett värde av 54,8 miljoner isländska kronor.
Bland de övriga köparna fanns en rad personer med kopplingar till finanskraschen - som Jón Ásgeir Jóhannesson, som var tongivande i Glitnir, och bröderna Lýður och Ágúst Guðmundsson, som var storägare i Kaupþing. Där fanns dessutom en rad personer och bolag inom fiskeindustrin - där många har band till Självständighetspartiet.
Utåt stod regeringen bakom Bjarni Benediktsson. I sin roll som finansminister var han politiskt ansvarig för privatiseringen. Den som bröt tystnaden var Lilja Alfreðsdóttir, kulturminister och vice ordförande i Framstegspartiet. Hon sade i
Morgunblaðið att hon inte stod bakom hanteringen av försäljningen.
Lilja Alfreðsdóttir hävdade att tidpunkten för försäljningen var illa vald. Island stod inför en turistsommar som sannolikt skulle öka värdet på den isländska kronan. Därför fanns ingen brådska att sälja banken då aktiekursen förmodligen skulle stiga. Dessutom var det bättre att vända sig till allmänheten i stället för handplockade köpare.
Därmed var sprickan i regeringen ett faktum. Självständighetspartiet fortsatte att stå bakom försäljningen. Det gjorde även Katrín Jakobsdóttir, statsminister och ledare för Gröna vänstern. Men både i hennes parti och inom Framstegspartiet jäste missnöjet i korridorerna.
Det första svaret från regeringen blev ett besked om att Ríkisendurskoðun skulle granska försäljningen. Nästa svar blev beslutet att lägga ned Bankasýsla ríkisins, den myndighet som på finansministerns uppdrag skötte försäljningen.
Oppositionen har fortsatt kritisera hanteringen av Íslandsbanki. Nedläggningen av Bankasýsla ríkisins har dömts ut som ett sätt att försöka flytta ansvaret från Bjarni Benediktsson.
De senaste dagarna har en rad demonstrationer genomförts med krav på Bjarni Benediktssons avgång. Flera oppositionspolitiker har dessutom hävdat att försäljningen varit oetisk och brutit mot lagen - bland annat för att hans pappa gynnades av privatiseringen. Avgångskraven har kommit bland annat från politiker i Piratpartiet och Socialdemokraterna.
Jóhanna Sigurðardóttir, tidigare statsminister och ledare för Socialdemokraterna, skrev på
Facebook att det rörde sig om öppen korruption där inte bara "skurkarna från finanskraschen kom in genom bakdörren" - utan dessutom ska de ha fått låna till aktieköpen som snabbt blev mycket lönsamma. Hon ville dessutom att de ansvariga ställdes till svars för "slöseri och svineri" samt att affärerna hävdes.
Bjarni Benediktsson har i
Morgunblaðið sagt att avgångskraven inte bekymrar honom. Han anser också att försäljningen på det stora hela var en framgång - även om vissa saker hade kunnat göras bättre.
När partikamraten och utrikesministern Guðlaugur Þór Þórðarson i går kommenterade försäljningen i
Hringbraut var han inte lika kategorisk i sitt avvisande av kritiken. Han tyckte visserligen att rapporteringen var överdriven och präglades av felaktigheter - men han ansåg också att förra sommarens försäljning hade fungerat mycket bättre.
Det är anmärkningsvärt att Guðlaugur Þór Þórðarson är den partikamrat i regeringen som hittills varit mest kritisk mot regeringens hantering av försäljningen. Han är även den troligaste efterträdaren till Bjarni Benediktsson om han skulle välja att avgå som ledare för Självständighetspartiet.
För regeringen blir situationen allt mer pressad. Att Bjarni Benediktsson skulle avgå är i det närmaste uteslutet. På Island finns ingen tradition för att ministrar avgår efter skandaler. Självständighetspartiet kommer också fortsätta att backa upp honom.
Men för Gröna vänstern är läget bekymmersamt. Inom partiet finns sedan tidigare ett missnöje med regeringssamarbetet med Självständighetspartiet. En rad medlemmar anser att Gröna vänstern för ofta tvingas kompromissa i hjärtefrågor. Genom koalitionen med Självständighetspartiet bidrar Gröna vänstern till att skönmåla det parti som brukar beskrivas som huvudmotståndare.
Att det var Lilja Alfreðsdóttir som bröt tystnaden är inte heller smickrande för Gröna vänstern. Framstegspartiet och Självständighetspartiet har ofta regerat ihop. Nu kan det i stället framstå som att det är Katrín Jakobsdóttir som gör allt för att hålla ihop en regering som agerar i motsättning mot det egna partiets ideal.
Inte heller blir det enklare för Katrín Jakobsdóttir att det redan tidigare fanns ett utbrett internt motstånd mot privatiseringen av Íslandsbanki. Om demonstrationerna - där den senaste ägde rum på Austurvöllur i Reykjavík i lördags - fortsätter och växer kommer hennes situation som statsminister att bli allt mer problematisk.
Hon kan välja att hålla ihop regeringen och riskera att tappa väljarstöd. Hon kan också gå de egna väljarna till mötes genom att sluta skydda Bjarni Benediktsson men samtidigt riskera att regeringen kollapsar. Eller hoppas att demonstrationerna ebbar ut och att väljarna glömmer - vilket trots allt är så som isländska ministrar brukar agera.