För att ha varit så få har det skrivits förvånansvärt mycket om de isländska nationalsocialisterna. I
Berlínarblús kartlägger Ásgeir Guðmundsson de islänningar som frivilligt tog värvning för att kämpa för Tyskland under andra världskriget, författaren Guðmundur Kamban som rörde sig i en gråzon till medlöperi, och så några islänningar som blev offer för nazismen.
Berlínarblús är en spretig skildring av olika människoöden. Den i hemlandet uppburne Guðmundur Kamban strävade efter att bli en framgångsrik regissör i Tyskland eller Danmark. Men mottagandet av hans böcker och uppsättningar var svalt och i vissa fall direkt hånfullt.
I en intervju i en dansk tidning 1936 gick Guðmundur Kamban till motattack mot kritikerna. Han anklagade dem för att bedriva kulturfientlig verksamhet, och ville därför förbjuda kritik som han kallade ansvarslös och småsint. Därför uttalade han sitt varma stöd för propagandaminister Joseph Goebbels förslag om att förbjuda den ansvarslösa kritiken för att skydda författarna. Enligt Guðmundur Kamban hade tidigare August Strindberg blivit ett offer för småsinta pennor som av avundsjuka ville hämnas hans framgång.
Uttalandet blev ödesdigert. Guðmundur Kamban tog enligt Ásgeir Guðmundsson egentligen aldrig ställning för nazismen, utan det var snarare åsikter som tillskrevs honom sedan han uttryckt sitt gillande för Joseph Goebbels syn på kulturpolitiken.
Krigsåren bestod för Guðmundur Kambans del snarast av ett ständigt bedjande. Men intresset från både Tyskland och Danmark var ljummet, och han hankade sig fram på bidrag och tillfälliga uppdrag.
Vid krigsslutet mördades Guðmundur Kamban av danska motståndsmän när de försökte gripa honom. Han vägrade att följa med frivilligt till förhör, och i tumultet som uppstod avlossade en av motståndsmännen flera skott.
Mördaren gick fri, och danska myndigheter visade ringa intresse för att försöka ställa honom inför rätta. Någon form av dåligt samvete fanns ändå eftersom Guðmundur Kambans änka fick rätt till efterlevandepension. Men bilden av maken som en nazistisk medlöpare blev hon aldrig kvitt.
I Danmark fanns det också islänningar som kände ett kall att strida för Nazitysklands seger i kriget. Den i särklass mest kände är Björn Sveinsson Björnsson, son till Sveinn Björnsson, republiken Islands första president.
Att Björn Sveinsson Björnsson kämpat för Tysklands sak var något av en officiell hemlighet. De flesta kände till att han frivilligt tagit värvning i Waffen-SS, men av respekt för presidentens önskan berättade inte tidningarna om hans förflutna.
När historien så småningom publicerades i en bok på 1980-talet kontrade Björn Sveinsson Björnsson med en självbiografi som närmast fungerade som ett slags vitbok. Han hade tagit värvning för att kämpa mot kommunismen, men hade inte varit nationalsocialist.
Ásgeir Guðmundsson har letat upp Björn Sveinsson Björnssons ansökan. Han skriver bland annat om sin "uppriktiga önskan att få delta i Europas existentiella kamp" och att han vill ge sin äldre dotter "en god, sund tysk uppfostran". Han försäkrar också att han är av arisk härstamning och ber om att slippa placering i ett danskt förband.
Björn Sveinsson Björnsson blev - något då ytterst få kände till - något av Nazitysklands röst på Island. Han arbetade som krigsreporter och förmedlade i radio och tidningar en välpolerad bild av krigsförloppet. Tyskland hade, i synnerhet i krigets början, en förhoppning om att kunna locka in Island i den egna intressesfären, men det tycktes alltmer svårgörligt efter den brittiska ockupationen 1940. Björn Sveinsson Björnsson var dock en pålitlig uppfinnare och uppläsare av nyheter som spreds från fronten till de isländska hemmen, och en ivrigt argumenterande röst för kamp mot judendom och kommunism.
Efter krigsslutet utvisades Björn Sveinsson Björnsson från Danmark. Ett liknande öde blev det för Ólafur Björnsson, i Norge känd som "den isländske bödeln". Smeknamnet fick Ólafur Björnsson eftersom han som betald angivare lämnade information som ledde fram till att Gestapo kunde gripa minst 45 norrmän.
Ólafur Björnsson ställdes inför rätta och dömdes. Men isländska myndigheter var angelägen om att få honom fri, och straffet blev kort. Hans liv efter hemkomsten till Island präglades av en ständig kamp för att tona ned vad som hänt i Norge. När den socialistiska dagstidningen Þjóðviljinn berättade om rättsfallet - i allt annat än smickrande ordalag - svarade Ólafur Björnsson med en stämningsansökan.
Om andra islänningar som marscherade i Hitlers led är informationen alltjämt begränsad. Totalt rörde det sig kanske om ett dussintal som tog värvning för att strida för Nazityskland.
Ásgeir Guðmundsson svarar i
Berlínarblús för gedigna efterforskningar om de isländska nazisoldaterna. Boken ger, tack vare många nya uppgifter, en unik inblick i deras väg in i Hitlers arméer. Problemet är att Ásgeir Guðmundsson gärna redogör för varenda liten detalj han lyckats snappa upp, sedan träffade han den och sedan träffade han den och sedan träffade han den och sedan träffade han den utan att det för berättelsen framåt. Det gäller i synnerhet skildringen av Ólafur Björnsson.

Vissa kapitel, där berättelsen får större utrymme än kalenderbitaruppräknandet, är däremot både välskrivna och - faktiskt - spännande. Och då är
Berlínarblús en angelägen och insiktsfull skildring av en liten men märklig och ljusskygg del av Islands historia.
Betyg: Tre påsar Djúpur och en ask Opal.
Här kan du läsa mer om islänningar som stred för Adolf Hitler.