Just som jag skulle börja smågnälla över dagens resereportage om Reykjavík i Svenska Dagbladet (jag hittar det inte på nätet) kommer naturligtvis frågan om varför jag skulle surmuttra. Det är en tämligen ordinär text, småtråkiga foton (uppenbarligen av sunkig klass eftersom de dessutom kompletterat med byråbilder) och en karta som innehåller alla de där irriterande småfelen som vissa nyhetsgrafiker uppenbarligen alltid måste lämna efter sig.
Kanske är det för att texten känns så oerhört stereotyp, det är hippa och heta och coola Reykjavík, det är en djävla massa pratminus men inte en enda människa som faktiskt bidrar till någon fördjupad förståelse av allt som i bästa Packat och klart-stil rabblas i texten, det råder en total avsaknad i såväl bild och text som grafik kring vad det är som nu skulle göra staden så där hipp, het och cool, ett omtalat bultande hjärta som aldrig slår sig fram mellan raderna.
Okej. Nu har jag gnällt så mycket att jag börjar känna mig som en rättshaverist. Och resereportaget var väl egentligen helt okej - för den som nu är nöjd med helt okej.
Tanken med Islandsbloggen, när den skapades en sömnlös och småsur morgon, var att kombinera något slags nyhetsspegel med nedslag i samhälls- och kulturliv för att skapa en bättre och förhoppningsvis mer nyanserad bild av Island.
Nu, när jag uppenbarligen är på allmänt utvärderingshumör, känner jag mig hyfsat nöjd med uppdateringsfrekvensen - jag snittar typ 1,25 inlägg om dagen, och det kunde varit sämre. Däremot är jag inte riktigt nöjd med fördelningen av blogginläggens karaktär. Det har blivit ganska mycket nyheter och ganska lite reflektion. Allt av naturliga skäl förstås, det går snabbt att skriva ihop en kort nyhetstext som måste vara aktuell, medan det mer tidlösa materialet blir det som skjuts på framtiden. Tanken är att inläggen ska vara användbara för den som är nyfiken på Island, så jag ska försöka hitta tid till att skriva fler texter av mer utpräglad guide- och tipskaraktär. Enstaka nyhetstexter säger kanske inte särskilt mycket, men sammantaget bidrar även de, hoppas jag, till en skarpare bild av Island - vilket i sin tur också fungerar som en guide till livet på ett bortglömt grannland.
