tisdag 25 november 2008

Recension: Halldór Laxness: En biografi

En skrävlare och en hycklare. Uppblåst och besatt av tanken på att bli en stor författare. En person som slåss för arbetarnas rättigheter och kvinnornas frigörelse - men samtidigt glatt skäller ut islänningarna som obildade och korkade och inte funkar utan kvinnlig marktjänst som tar hand om ungarna på hemmaplan.

Halldór Guðmundsson försöker inte dölja Islands ende Nobelpristagares mindre goda sidor i Halldór Laxness: En biografi. Vare sig det gäller pinsamma skillnader mellan ord och handling eller vurmandet för den brutale diktatorn Josef Stalin. Men läsaren möter också en författare som emellanåt brottas med taskig självkänsla och identiteten som islänning.

Halldór Laxness: En biografi är en lättläst tegelsten som nästan är en bladvändare i deckarstil. Halldór Guðmundssons Laxnessbiografi är inte den tjockaste som finns på marknaden, men sannolikt den där läsaren kommer författaren närmast.

Halldór Guðmundsson har förutom de traditionella källorna plöjt bisarra mängder brev och redogör för varje betydelsefullt steg i författarens liv. Det är bitvis ohyggligt kalenderbitarnördigt men skapar samtidigt en känsla av frän realism över läsningen. Tonen i boken är visserligen återhållsam. Ändå smakar läsaren lyxen hos den etablerade skaldens liv i lika hög grad som sidorna darrar av förtvivlan efter ännu ett misslyckat försök att nå berömmelse i ungdomens dagar.

Halldór Laxness föddes som Halldór Guðjónsson den 23 april 1902. Han avled den 8 februari 1998.

När han föddes var Island avlägset, underutvecklat och fattigt. När han avled hade Island förvandlats till ett av Europas mest välmående länder - med hög medellivslängd, hög utbildningsnivå och god hälsa som utmärkande drag hos befolkningen.

Island hade också kastat av sig kolonialismens bojor och äntligen blivit kvitt det danska förtrycket. Att vara islänning var inte längre stigmatiserande utan något att vara stolt över.

En av de stora förtjänsterna med Halldór Guðmundssons bok är att den lika mycket skriver Halldór Laxness som det moderna Islands historia. Laxness väjde aldrig för en het debatt eller tidens stridsfrågor. Halldór Guðmundsson skildrar på ett ypperligt sätt hur författaren och nationen utvecklas - sällan i samklang, men det går knappast att föreställa sig den ene utan den andre.

Halldór Guðmundsson försöker heller inte analysera sönder Laxness romaner och skådespel. Han nöjer sig med spridda marginalanteckningar. Ett lika smidigt som sympatiskt drag - de gånger han gör ansatser till analyser retar han säkerligen hela litteraturvetarskrået från postkolonialister till queerteoretiker.

Det här är nämligen också en bok som struntar i teoribildningar. Den känns därför skönt småmossig. Trygg och pålitlig utan några andra ambitioner än att vara korrekt.

Vissa recensenter har lovordat översättaren Inge Knutsson. Han har säkert gjort ett utmärkt jobb, men jag begriper mig inte på hur folk kan hylla en översättning utan att ha läst det isländska originalet. Inge Knutsson lyckas visserligen strula till en handfull geografiska namn, men tonträffen och stilsäkerheten imponerar - det finns med andra ord anledning att se fram emot hans nyöversättning av Fria män (Sjálfstætt fólk) som väntas komma nästa år.

Den unge radikale Halldór Laxness testade kommunismen och katolicismen. På ålderns höst brydde han sig mindre om politik och framstod snarast som fredsvän och humanist. Förhållandet till Island och islänningarna genomgick en liknande process. Som ung förnyade han den isländska romanen och hade en liten men hängiven beundrarskara. Andra avskydde hans socialistiska ideal - till exempel pågick fejden med Morgunblaðið i decennier. Med åren grodde så småningom en ömsesidig respekt.

Halldór Laxness fick någon gång en förfrågan om han ville ställa upp i presidentvalet men tackade nej. Men på 1970- och 1980-talen verkade han ändå som en inofficiell ambassadör och Islands kanske mest välkända ansikte mot världen. Även om Halldór Laxness inte glömde en oförrätt så las stridsyxorna ändå på hyllan.

De sista, och föredömligt knapphändiga, sidorna om författarens sista år i livet är både vackra och sorgliga. Den uppkäftige och ärelystne ynglingen har blivit en gammal älskvärd man tack vare fel och brister. Och Halldór Guðmundsson har skrivit en biografi som är en njutning varje sida, en bok vars värld det känns sorgligt att åter kliva ut ur efter drygt 700 sidor.

Betyg: Fyra påsar Djúpur.

Foto: Leopard förlag