torsdag 15 oktober 2009

Kampen för språket och självständigheten



Bilden av isländska i Sverige är mycket Þungur hnífur, ur-ändelser och egensinniga påhitt. Barn kan låtsas prata isländska genom att lägga till ur på varje svenskt ord (tanken är förstås inte helt uppåt väggarna men den underskattar isländskan rätt rejält) medan bilden av språkvården ofta kännetecknas av en motsträvighet mot lånord.

Några klassiska exempel på isländsk uppfinningsrikedom är sími (telefon), tölva (dator), plötusnúður (dj) och flísatöng (pincett). Men den som ser ansträngningarna att tvätta språket från lånord som ett utslag av språklig renhetsiver gör det lite för lätt för sig.

Det isländska språket var en viktig del av självständighetskampen. Att göra sig fri från den danska kolonialmakten var också att - åtminstone mentalt - göra sig fri från det danska språket.

Idealet var den isländska fristaten mellan år 930 och 1262. Island var en fri nation och Snorre Sturlasson skrev ned de sagor som än i dag har en självklar plats i världslitteraturen.

Språkvården på Island har i dag därför två uppgifter som inte är helt enkla att förena: Dels att behålla den språkliga kontakten med sagalitteraturen så att även kommande generationer ska kunna läsa originaltexterna, dels att stärka det isländska språket genom att ständigt skapa ord för nya företeelser - isländskan ska täcka alla språkliga behov som uppstår i samhället.

Språket ska alltså representera både det moderna och det förflutna. Och det innebär mer än att rata lånord.

För att kunna läsa historiska texter krävs även att grammatiken och ordförrådet är intakt. Därför försöker språkvården mota bort eller anpassa alla lånord som avviker i uttal eller böjning eftersom det snarare är ordens funktion än betydelse som skulle kunna hota isländskan.

Arbetet har hittills varit ganska framgångsrikt. Även om många yngre kryddar isländskan med engelska lånord har åtminstone skriftspråket en mycket stark ställning.

De flesta islänningar talar visserligen både engelska och något skandinaviskt språk, men isländska är språket som används i samtliga samhällsskikt. Den kraftiga invandringen på senare år har heller inte rubbat isländskans ställning. Att behärska språket är ett nästintill omistligt verktyg för att verkligen ta sig in i samhället.

Trots att isländskan är ett litet språk mår det ganska bra. Det beror naturligtvis inte bara på intensiva språkvårdsåtgärder utan i synnerhet på det geografiska läget som under flera hundra år begränsade kontakterna med andra språk.

När självständighetskampen tog fart under 1800-talet blev språket det som förenade islänningarna och skilde dem från danskarna. I takt med att isländskan tvättades från danska lånord växte också den nationella stoltheten. Den symboliska reningen av isländskan tjänade också som ett tecken på en kommande storhetstid som skulle påminna om de ärofulla åren under fristatstiden.

Det här betyder alltså inte att isländskan är i princip fri från lånord, tvärtom. Språkliga lån som fanns redan på 1300-talet fick vara i fred medan nyare lån rensades ut och ersattes av isländska nybildningar.

Att språket debatterades gjorde också att engagemanget och kunskapen om det egna modersmålet ökade. Avvikelser från renhetslinjen väckte ofta häftiga diskussioner. Nobelpristagaren Halldór Laxness blev måltavla för flera av dessa bland annat efter att ha gett ut sagalitteratur med moderniserad stavning.

Isländskan är trots allt inte samma språk i dag som när Snorre Sturlasson nedtecknade sagorna. När Jan Sterner i Gefle Dagblad återger myten om att islänningar är "talande runstenar" är det en föreställning som har ganska lite med verkligheten att göra.

Även om grammatiken och stavningen är hyfsat intakt har fornisländskan och den nutida isländskan inte alls samma ordförråd. Många gamla ord har i dag en helt annan betydelse vilket gör sagorna till ganska besvärlig läsning.

Besläktade språk som danska, norska och svenska har visserligen förändrats i högre grad både sett till grammatik och ordförråd. Så har länderna också haft ett tätare utbyte över nationsgränserna.

En islänning som läser Västgötalagen förstår än i dag säkert mer än en svensk. Men att unga islänningar utan problem kan läsa sagorna i original är en överdrift - just nu utvecklas både ordförrådet och böjningssystemet i rasande takt.



Jan Sterner hävdar att "en viking och en nutida islänning skulle förstå varandra". I själva verket är det inte ens säkert att en 15-åring och en 75-åring förstår varandra om de inte anstränger sig en smula. Det är lite som i "Fangavaktin" när Georg Bjarnfreðarson använder så gammalmodigt språk att någon till slut undrar om han är från Färöarna.

Danskans ställning på Island är i dag svagare än någonsin. Engelska är sedan några år det första främmande språket i skolan och danskan har låg status. Att Danmark länge var en impopulär kolonialmakt är inte hela förklaringen.

Danskan uppfattas som svår att uttala - skillnaderna mot svenskan och norskan ökar - och få vill ens försöka. Islandsbloggens komplett ovetenskapliga koll visar att de enda islänningar som skulle tala danska i Danmark är de som faktiskt har använt språket utanför skolan, till exempel bott i Danmark eller har danska släktingar. De andra föredrar engelska.

Det känns inte på något sätt som en attitydfråga. De som behärskar svenska, norska eller danska talar gärna det språket i stället för engelska. Men den som bara har tragglat skoldanska är inte pigg på att använda den och ser sig ofta heller inte riktigt förstå den.

Språk i Norden 2009 ägnar en stor del av årsboken åt just engelskans påverkan på de nordiska språken. Islänningarna talar mest engelska av alla nordbor. Något som kanske kan förklaras av den stora andelen turister som besöker landet och arbetskraftsinvandringen - engelska blir språket som många hankar sig fram på tills isländskan sitter.

85 procent av lånorden i de nordiska språken kommer från engelskan. Isländskan lånar minst och anpassar mest när det gäller skriftspråket.

I talspråket ser det helt annorlunda ut och det är också där bilden av islänningen som en vandrande runsten spricker. Där uttalet i regel anpassas följer inte böjningssystemet med. Och där ligger också - om det över huvud taget finns något sådant - hotet mot isländskan, inte i mängden lånord utan i att de inte längre anpassas till det egna språket. Till exempel fruktar flera forskare att dativformen är på väg att försvinna.

Isländskan har förändrats i betydligt lägre grad än svenska, norska och danska som inte på något sätt är hotade. Även om förändringarna i vissa grupper går snabbt just nu så är det tveklöst alltjämt isländska som talas. Det är kanske inte isländska som somliga skulle föredra att den talades, men det är en helt annan sak. Än så länge står språkets grundpelare stadigt.

Mediespråket är alltjämt restriktivt, om lånord används anpassas de både efter stavning och böjning till isländskan. Frågan är förstås om skriftspråket kommer att börja ta efter dagens talspråk. Då kommer isländskan att förändras mycket snabbt. Vilket ironiskt nog förmodligen skulle göra den mer lättbegriplig för andra nordbor.

Visst kommer engelskan klampande. Islänningar bloggar, hoppas ibland på att meika það eller loka góðum díl, skrattar åt helvítis fokking fokk och Ólafur Ragnars lånordsspäckade skolgårdsspråk i "Næturvaktin". Men isländskan som utrotningshotad? Inte i dag.