onsdag 28 oktober 2009

Statsministrar avfärdar dröm om enat Norden

Det tog några timmar innan Nordens fem statsministrar sågat Gunnar Wetterbergs förslag till en nygammal union mellan Sverige, Finland, Norge, Danmark och Island. Något annat var heller inte att vänta. Intresset för Norden har aldrig varit mindre.

Gunnar Wetterberg skriver i Dagens Nyheter att ett enat Norden skulle ge stora fördelar och förvandla fem små länder till en hyfsat stor stat. Därefter följer ett antal svepande och substanslösa påståenden om hur fantastiskt allt skulle bli.

Eftersom "den svenska kaxigheten" har lagt sig är tiden mogen, hävdar Gunnar Wetterberg och skriver:
"Det är Norges ekonomi som gått starkast, det är Finland som kommit längst i forskning och modernisering och det är Danmark som tidigt hanterade många av den ekonomiska omställningens problem."

Om vi bortser från att Island uteblir - antingen för att Gunnar Wetterberg anser att det inte finns något för Sverige att lära eller för att han inte orkat göra några efterforskningar - så glömmer han att det inte bara är svenskarna som är kaxiga. Och det innebär i sin tur att "den svenska kaxigheten" lika lite hamnat på historiens skräphög som grannländernas förmodat fåraktiga vilja att liera sig med "stora" Sverige.

Gunnar Wetterberg drömmer vidare:
"Språken är en av unionens viktigaste förutsättningar, men också ett problem att hantera. En lösning kan vara att alla elever redan från början läser ett andra nordiskt språk vid sidan av sitt modersmål. Normalt borde det annars räcka att alla officiella dokument publiceras på två språk, finska och ett av de skandinaviska språken, även om isländskan till en början kan vara svårtolkad."

Islänningarna läser redan ett nordiskt språk - i regel danska - men få använder skoldanskan och många tycker att uttalet är hopplöst att bemästra och ännu svårare att förstå.

Det är ändå ett mindre problem jämfört med avståndet mellan svenska och isländska, de enda nordborna som utan vidare fixar isländskan är färingarna. Att kalla isländskan "svårtolkad" är därför att både underskatta språkets komplexitet och den ansträngning det faktiskt innebär att lära sig att förstå isländska - det räcker inte med att låta mellanstadieungarna kolla på Korpen flyger och lära sig lite glosor för att kunna tillgodogöra sig "alla officiella dokument".

Det är inget fel med isländska och finska. Men tanken att viktiga politiska beslut skulle kunna publiceras enbart på finska och isländska i Sverige, Norge och Danmark är onekligen storartat korkat ur demokratisynpunkt.

Eller så sitter svenskarna framför Googles hopplösa översättningsverktyg och konstaterar att Gunnar Wetterbergs egen text - översatt till isländska och därefter maskinöversatt av Google till svenska - faktiskt blir ett fint exempel på det totalsnurriga i förslaget:
"Framtida nordiska bör vara tydlig, om så bara för att ta en hand. Invånarna i de fem nordiska länderna finns sammanlagt 25 miljoner och en BNP Gross, BNP, år 2006 var 1.224.601 miljoner dollar."

De nordiska statsministrarna avfärdade enligt Dagens Nyheter förslaget i går under Nordiska rådets möte i Stockholm. Allt annat hade varit en sensation. Dagens Nyheters ledarredaktion anser dock att det finns ett "utbrett folkligt stöd för nordiskt samarbete" samt att statsministrarna "talar alltmer engagerat om betydelsen av nordiskt samarbete".

Regeringen har genom Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt och Anders Borg ändå bekräftat att EU är viktigare än Norden. När Storbritannien och Nederländerna krävde att Sverige skulle frysa lånen till Island tills statsminister Jóhanna Sigurðardóttirs regering accepterat ansvaret för Icesave blev prioriteringen tydlig.

Jóhanna Sigurðardóttir och finansminister Steingrímur Jóhann Sigfússon var dessutom bara måttligt korrekta när det gällde att visa tacksamhet över det nordiska lånepaketet. Även om Jóhanna Sigurðardóttir den här gången inte gick så långt att hon kallade EU:s hållning för ett "svek" beklagade både hon och Steingrímur Jóhann Sigfússon att lånen villkorades vilket omöjliggjorde en rättslig prövning av ansvaret för Icesave.

Det nordiska agerandet - med undantag för Färöarna - har inte precis bidragit till att öka islänningarnas intresse för Norden och EU.

"Den svenska kaxigheten" är med andra ord som bortblåst när Gordon Brown beordrar politisk enighet. Och med den försvinner också Gunnar Wetterbergs dröm om ett enat Norden.

Här och här kan du läsa mer om den nordiska tanken och här mer om isländska.