torsdag 14 januari 2010

Recension: Draumalandið

En av filmens sista bilder är också en av dem som dröjer sig kvar längst. Det är en ganska enkel beskrivning av vad som händer när den enorma Kárahnjúkardammen sköljer över höglandet. Den lilla andhonan ruvar på två ägg. De första vågorna spolar bort ett av äggen ur boet. När hon upptäcker det försöker hon förtvivlat putta tillbaka det med näbben, men det är redan för sent. Snart stiger vattnet över redets kant. Det andra ägget går sönder i vågskvalpet. Budskapet är enkelt: Hit kommer inte livet tillbaka.

Draumalandið är närmast en filmatisering av Andri Snær Magnasons uppmärksammade debattbok Draumalandið - sjálfshjálparbók handa hræddri þjóð (Dreamland: A Self-Help Manual for a Frightened Nation). Den blev snabbt den mest sedda dokumentärfilmen genom tiderna på isländska biografer.

I filmen känns den röda tråden avsevärt tydligare. Regeringen lät sig luras av ekonomiska skumraskfigurer som lyckades övertyga tillräckligt många om att aluminiumsmältverk var en förträfflig lösning på Reykjavíks dåliga samvete långt borta i öster. Den som var emot bygget av dammen vid Kárahnjúkar och smältverket i Reyðarfjörður svartmålades som en framstegsfientlig miljödåre. Typ.

Oavsett sanningshalten så funkar det även på bioduken. Korsklippningen är ett väl beprövat grepp. Vad händer när Alcoa fått sitt? Jo, kommunpampen får ett välbetalt smörjobb som tack från företaget med det smutsiga ryktet, hävdar John Perkins, författare av boken Confessions of an Economic Hit Man. Klipp. Så vad gör då den gamle borgmästaren i Fjarðabyggð? Arbetar för Alcoa och bistår smältverksanhängarna i Húsavík med förhandlingsråd för att ta den multinationella jätten på rätt sätt.

Det är effektivt. Och det är lika nära till skrattet som gråten.

Men det börjar, liksom boken, ganska segt. Det blir bara Pogo Pedagog och grundkurs i filosofi över Andri Snær Magnasons berättande inledning om konsumtionens ekorrhjul.

Draumalandið predikar småskalighet och varnar för lusten till enkla lösningar och viljan att sätta allt på ett kort. Den gamla militärbasen i Keflavík lyfts fram som ett föredöme - Nato-anläggningen är i dag hem för nästan 2 000 personer, här finns högskoleutbildning och mängder av företag som satsar på sina egna idéer.

Filmen blir något av en snabbkurs i Islandskunskap, från de fattiga åren i början av 1900-talet till den våldsamma utvecklingen i samband med den allierade ockupationen under andra världskriget och flygbasen som byggdes under kalla krigets allra kyligaste dagar.

Som film ger Draumalandið färre svar än boken. Men frågorna som dröjer kvar är många och viktiga. Som hur det egentligen skulle gå till när både Gullfoss och Geysir måste offras för att producera all den kraft som staten utlovade för att ragga investerare. Varför kritiska expertrapporter hemligstämplades och tystades ned. Vilka konsekvenser det får för hälsan att arbeta i ett aluminiumsmältverk.

Och så kanske den viktigaste frågan, vilken också är filmens undertitel, vad äger du egentligen när du redan har sålt allt?

Betyg: Fyra påsar Djúpur.



Ovan kan du se en trailer för Draumalandið.

Läs Islandsbloggens recension av boken Dreamland: A Self-Help Manual for a Frightened Nation här.

Foto: Ground Control Productions