Efter en stekpanna i skallen på en hotellchef och en härva av lögner och påstådda missförstånd hamnar översittaren Georg Bjarnfreðarson (Jón Gnarr) i fängelse. Hans motvilliga kumpaner, Daníel Sævarsson (Jörundur Ragnarsson) och Ólafur Ragnar Hannesson (Pétur Jóhann Sigfússon), orkar inte längre höra på predikningarna om socialismens förträfflighet och andras oduglighet. I stället hittar Georg ett nytt och lättimponerat offer på fängelset Litla-Hraun, Kenneth Máni Johnson (Björn Thors) som snart likt en underdånig lerklump förvandlats till Ketill Máni Áslaugarson i mästerskrävlarens händer."Fangavaktin" är den tredje och avslutande tv-serien om den olycksaliga trions äventyr. Trots att den utspelar sig på ett fängelse är det den minst klaustrofobiska serien av de tre, gruppdynamiken och de nervplågande ångestscenerna mellan Georg, Daníel och Ólafur Ragnar är färre eftersom andra karaktärer får större utrymme.
I den lika menlöse som älskvärde Kenneth Máni Johnson hittar Georg en ny Ólafur Ragnar Hannesson, ännu en jagsvag stackare som låter sig manipuleras och utnyttjas av mannen med Islands största ego och sämsta självkännedom.
Daníels försök att hålla sig undan trubbel på anstalten går inget vidare. I stället blir mobbning och utpressning en del av vardagen. För att hantera nedstämdheten proppas han full med glädjepiller. Och lyckorusen är förstås trevliga så länge han slipper vakna bredvid dem och ännu en dysfunktionell familj.Den obotlige optimisten Ólafur Ragnar trivs förstås bäst på Litla-Hraun. Maten är gratis, boendet gratis, biljarden gratis och så får han några tusenlappar för att jobba i verkstaden. Han är dessutom den ende som vågar sig nära den skräckinjagande björnen Þröstur Hjörtur (Ólafur Darri Ólafsson), en hästälskare som bär med sig både respekt och temperament.
"Fangavaktin" är snäppet mindre komedi och aningen mer drama än föregångarna "Næturvaktin" och "Dagvaktin". Serien är oerhört välspelad och bjuder på många gapskratt och häpnadsväckande vändningar. Ändå är det, trots Kenneth Máni Johnsons intåg och flera rakt igenom briljanta avsnitt, den svagaste av de tre.
Manuset känns inte lika tajt vilket förmodligen beror på att de tre huvudkaraktärerna nu inte vänder sig lika mycket mot varandra. Det gör också att den där kompakta fnissångesten är mer sällsynt, och det var den krypande känslan av lika delar eufori och obehag som gjorde "Næturvaktin" och "Dagvaktin" till lysande tv.
Och hur hjärtskärande ironiskt avskedet från Georg Bjarnfreðarson är på självaste julafton känns det mest som en klipphängare inför filmen som avslutar berättelsen om de tre udda existenserna som ödet ständigt ser till att föra samman.Betyg: Fyra påsar Djúpur.
Här kan du läsa Islandsbloggens recension av "Næturvaktin", här en recension av "Dagvaktin" och här om den amerikanska nyinspelningen av serien.
