Island är ett lättillgängligt land. Samhällslivet präglas av stor öppenhet - därför är det också anmärkningsvärt att den parlamentariska utredningen av finanskraschen sker i det tysta.Ryktesspridningen inför offentliggörandet av rapporten tätnar. I månadsskiftet väntas en nattsvart uppgörelse på 2 000 sidor. Möjligheterna att ställa ansvariga ministrar inför rätta diskuteras, och de tolv personer som har fått brev från Rannsóknarnefnd Alþingis under de senaste dagarna tiger.
Enligt Eyjan rör det sig om förre statsministern Geir H. Haarde, utrikesministern Ingibjörg Sólrún Gísladóttir, finansministern Árni M. Mathiessen, finansmarknadsministern Björgvin G. Sigurðsson, Bolli Þór Bollason, tidigare topptjänsteman hos statsministern, Baldur Guðlaugsson, tidigare toppchef vid finansdepartementet, Jónína S. Lárusdóttir vid ekonomi- och affärsdepartementet, tidigare centralbankscheferna Davíð Oddsson, Ingimundur H. Friðriksson och Eiríkur Guðnason samt Jónas Fr. Jónsson, tidigare chef för finansinspektionen Fjármálaeftirlitið. Den tolfte är enligt Eyjan troligen Jón Sigurðsson, även han tidigare anställd vid Fjármálaeftirlitið.
Breven betyder förmodligen att de på något sätt kommer att pekas ut som ansvariga i rapporten, och har tio dagar på sig att kommentera innehållet.
Visserligen tyder allt mer på att det inte blir någon folkomröstning om Icesave-lagen. Men rapporten anses vara så betydelsefull att den kan påverka utgången. Vissa vill därför att den publiceras åtminstone en vecka före den 6 mars, andra att den i stället släpps efter valdagen.
Socialdemokraten Mörður Árnason undrar i ett blogginlägg om partiet faktiskt inte skulle ta och utreda sitt eget ansvar för finanskraschen, i stället för att "darrande vänta efter rapporten från alltingets undersökningsnämnd?"
Det isländska samhällslivet har en stark tradition av offentlighet. På alltingets hemsida går det att vada bland gamla tal och lagförslag, debatterna direktsänds i tv och vem som helst kan snabbt få tag på statsminister Jóhanna Sigurðardóttirs telefonnummer.
Samma öppenhet präglar också kommunerna. På många håll går det att dagligen följa debatten mellan lokalpolitikerna på kommunens webbplats. Och samtliga kommuner utom de allra minsta, där vissa i och för sig inte ens har en hemsida, lägger ut förslag och klubbade beslut.
Att sätta sig in i det politiska livet på Island är därför enkelt. Så länge det rör sig om allmänna handlingar är de ofta betydligt mer lättillgängliga än i Sverige. Alla domar från samtliga juridiska instanser finns till exempel också på nätet om än ofta med tvättade personnummer.Samtidigt finns det också flera tillfällen där offentligheten kan ifrågasättas eller har åsidosatts - som obekväma rapporter om dammbygget vid Kárahnjúkar som belades med sekretess och den bristande insynen i privatiseringen av bankerna. Uppgifterna om det politiska livet har ofta funnits tillgängliga, även om granskningen har uteblivit.
I många andra länder är den här typen av parlamentariska utredningar offentliga under hela vägen. I Sverige kan exempelvis vem som helst kika in hos Konstitutionsutskottet för att ta del av pajkastningen.
Visserligen rör utredningen förmodligen uppgifter som många företag inte vill ska bli kända. Det är möjligen en anledning att begränsa insyn i delar av arbetet. Men att inte låta utfrågningarna av politiker och ämbetspersoner vara offentliga är underligt. I synnerhet som deras agerande sannolikt ändå kommer att bli tillgängligt för alla i kriskommissionens rapport.
Utredningen blir nästan ett halvår försenad. När den påbörjades var det förstås ingen som kunde ana att den skulle publiceras i anslutning till en folkomröstning om en av de största isländska stridsfrågorna någonsin. Att släppa en politisk bomb just då känns därför inte helt lyckat. Ett problem som hade avhjälpts genom att låta utredningen vara offentlig redan från början. Och förmodligen hade stoppat en hel del spekulationer.
