En liten skrikande pojke föds i ett hällande regn i en bil någonstans ute på landsbygden. Så börjar historien om Georg Bjarnfreðarson, socialist, Sverigevän, dråpdömd och hunsad från första stund.Bjarnfreðarson är filmen som enkelt petade ned Avatar från biotoppen och sätter punkt för de framgångsrika tv-serierna "Næturvaktin", "Dagvaktin" och "Fangavaktin".
Publiken möter en ovanligt tillmötesgående och lyhörd Georg Bjarnfreðarson. Efter att ha avtjänat halva fängelsestraffet för att ha slagit ihjäl en före detta chef med stekpanna försöker han få ordning på sitt liv.
Men dörr efter dörr slås igen i Georg Bjarnfreðarsons ansikte. Det förflutna hinner ständigt ikapp honom, på bensinmacken där han bossade runt med Ólafur Ragnar Hannesson och Daníel Sævarsson finns det två digra pärmar om hans uppträdande, och fem högskoleutbildningar väger lätt mot en dråpdom. Vägen mot jobb, bostad och vänner tycks oövervinnerlig.
Georg Bjarnfreðarson framstår i filmen som näst intill mänsklig, vilket är en smärre sensation med tanke på att han tidigare mästrat sig fram genom livet som en hänsynslös översittare. I Bjarnfreðarson är han ett monster som försöker bli människa. Det går förstås så där.
Redan som fyraåring får den unge Georg veta att han har helt fel mål i livet. Mamma och morfar ser till att få in honom på rätt väg i livet - första skoldagen kommer han i röd kappa eftersom han är feminist och genus är en social konstruktion, när han några år senare vill bli klassens ordningsansvarige gör han det i gröna militärkläder och avslutar sitt tal inför hånfullt fnissande elever med att hylla revolutionen på Kuba.Den brutale Georg Bjarnfreðarson blir som sagt en försonlig karaktär i filmen, där fokus vilar på något slags personlig utvecklingsresa där också andra åsikter och människor tillåts ta plats.
Därmed inte sagt att filmen inte är lika dråplig som tv-serierna. Att den tidigare så burduse egoisten nu både försöker dricka alkohol och käka kött innebär inte att Bjarnfreðarson är en snyftare. Tvärtom. Sökandet efter fadern är lika hjärtskärande som underhållande - när modern Bjarnfreður Geirsdóttir lyckas få sonen att Olof Palme är hans pappa blir det en skön förklaring till Sverigevurmandet.
Filmen flirtar generöst med tv-publiken. Den som har sett tv-serierna snappar upp fler passningar och antydningar. En risk är att Georg Bjarnfreðarson faktiskt framstår som ganska tam för den som inte sett honom kommendera sina undersåtar som fårskallar till slavar.
Skådespeleriet är genomgående briljant. När Jón Gnarr tvingas att tona ned Georg Bjarnfreðarsons vidrighet får han i stället plocka fram den fenomenala uppblåstheten i rollen som Georgs morfar. Pétur Jóhann Sigfússon får återigen Ólafur Ragnar Hannesson att framstå som planetens dummaste och snällaste människa, Jörundur Ragnarsson träffar alltid rätt med ångestbomben Daníel Sævarsson och Sara Margrét Nordahl glänser som fågelholken Ylfa Dís Jónsdóttir.Men bäst av alla är kanske Hafsteinn Máni Hildarson, som spelar den yngste Georg Bjarnfreðarson. Hans olyckliga uppsyn är en av filmens stora komiska behållningar.
Bjarnfreðarson är kanske inte riktigt lika övertygande som de två första tv-serierna. Den börjar lite trevande, men mot slutet duggar både skratten och dramatiken tätt. Det är en underlig känsla att lämna biosalongen med saknad av de där tre vilsna galningarna, hopplösa att begripa men lätta att tycka om.Betyg: Fyra påsar Djúpur.
Här, här och här kan du läsa Islandsbloggens recensioner av "Næturvaktin", "Dagvaktin" och "Fangavaktin" och ovan kan du se en trailer för Bjarnfreðarson.
