onsdag 3 februari 2010

Recension: Ólafur Arnarson: Sofandi að feigðarósi

Ólafur Arnarson tillhörde partitoppen inom Självständighetspartiet och var politiskt sakkunnig i Davíð Oddssons första regering. Efter att ha lämnat politiken arbetade han inom finansbolag både på Island och utomlands, bland annat i nu konkursade Lehman Brothers.

Hans relation till Davíð Oddsson i dag är sannolikt inget vidare. I Sofandi að feigðarósi, som var den första isländska boken om finanskraschen, tornar nämligen den tidigare statsministern och centralbankschefen upp som kollapsens huvudarkitekt.

Ólafur Arnarson säger det visserligen inte rakt ut förrän i avslutningen, men han bjuder på tolkningar som med ett enkelt pussel placerar Davíð Oddsson i förarsätet för resan in i det ekonomiska mörkret.



Några av punkterna är enligt Ólafur Arnarson den hopplöst amatörmässiga privatiseringen av de isländska bankerna. De såldes till kompisar i stället för kompetens. De tilläts växa långt över Islands gränser samtidigt som varken centralbanken eller finansinspektionen fick större resurser.

Centralbanken Seðlabanki Íslands misslyckades att kyla av den överhettade ekonomin. Den höga styrräntan gjorde att allt fler islänningar lånade i utländska valutor.

Utåt hävdade Davíð Oddsson konsekvent att den isländska ekonomin mådde finfint. Att bankerna skulle krascha var osannolikt, men om så var fallet var staten skuldfri. Island hade läget under kontroll. Inför en sluten krets varnade Davíð Oddsson för problemen att låna upp nytt kapital skulle kunna skapa svårigheter för affärsbankerna. Men när centralbanken väl agerade var spelet förlorat för såväl banker som privatpersoner.

Att bankerna över huvud taget överlevde så länge som de gjorde berodde på tillgången till billigt kapital. Det var förmånligt att driva bankverksamhet hur våghalsiga affärerna än var. När tillgången ströps var det bara Swedbank som av de nordiska bankerna hade ett sämre utgångsläge än Glitnir.

EMU-motståndaren Davíð Oddsson kämpade som centralbankschef med näbbar och klor när Kaupþing och Straumur ville gå över till euro i stället för krona. Enligt Ólafur Arnarson var detta ett ödesdigert misstag. Bolagen hade redan större delen av sin verksamhet utanför Island, och euron var rimligtvis mer stabil än kronan vilket inte äventyrade tillgångarnas värde på samma sätt.

Kanske beseglades Glitnirs öde när Seðlabanki Íslands lånade 300 miljoner euro av Bayerische Landesbank. Därmed var Islandskvoten fylld, och när de gamla vännerna i Glitnir vädjade om nya lån var det för sent. Davíð Oddsson hann före.

I slutet av september 2008 förstatligades Glitnir. 75 procent av aktierna hamnade därmed hos skattebetalarna - till reapris. De första timmarna steg kronans kurs något och Davíð Oddsson triumferade. Sedan sjönk den som en sten och har ännu inte återhämtat sig.

Ólafur Arnarson hävdar att Davíð Oddsson här gjorde ännu en ödesdiger felbedömning. Köpet som skulle stärka de två kvarvarande storbankerna, Landsbanki och Kaupþing, bidrog i stället till att sänka dem. Fyndpriset var ett bevis på att bankernas tillgångar var rejält övervärderade. Korsägandet drog med sig de andra bankerna i kollapsen.

Davíð Oddsson hade här redan gett ärkerivalen Jón Ásgeir Jóhannesson på nöten. Sedan försökte han få Landsbanki att ta över Glitnir - ett samgående skulle skapa stabilitet samtidigt som Jón Ásgeir Jóhannessons ägarandel minimerades. Enligt Landsbankis förslag skulle Landsbanki äga 40 procent av aktierna i den nya banken, Straumur 23 procent, staten 19 procent och Glitnir 19 procent. Dessutom skulle Byr försöka slussas in i samgåendet.

Här skulle Davíð Oddsson enligt Ólafur Arnarson kunnat fixa den ultimata väntjänsten till Landsbanki, som vid tiden för privatiseringen var banken inom Självständighetspartiets intressesfär. Två flugor i en smäll alltså, bort med Jón Ásgeir Jóhannesson och en rejäl fjäder i hatten för Landsbanki.

Men krisen var snabbare än centralbanken. Planerna blev aldrig verklighet.



Den 7 oktober 2008 framträdde Davíð Oddsson i RÚV:s "Kastljós". Centralbankschefen klampade glatt in på politikernas område och hävdade att Island inte skulle ta ansvar för de inhemska bankernas utlandsverksamhet. Sådana beslut låg långt bortom Davíð Oddssons befogenheter, men symboliserade också att centralbankschefen aldrig släppt kontakten med det politiska livet. Hans vana att ta det för givet att han var den som bestämde var enligt Ólafur Arnarson ännu ett katastrofalt misstag.

Dåvarande finansministern Árni M. Mathiesen sa visserligen till sin brittiske kollega Alistair Darling att Island skulle göra sitt bästa för att ersätta drabbade sparare. Men den brittiska regeringen hade redan bestämt sig - Alistair Darling ljög därför inför tv-kamerorna om samtalet med Árni M. Mathiesen för att motivera ingripandet genom att ta över Kaupthing Singer & Friedlander och terrorstämpla Landsbanki.

En teori är att Davíð Oddssons uttalanden i "Kastljós" låg bakom det brittiska agerandet. Centralbankschefen har senare viftat bort påståendena med att konstatera att varken Gordon Brown eller Alistair Darling förmodligen har "Kastljós" som sitt favoritprogram. En av tittarna var dock Ian Whitting, brittisk ambassadör i Reykjavík, som redogjorde för vad Davíð Oddsson sagt i tv för den brittiska regeringen.

Därefter följer en serie av underliga uttalanden där Davíð Oddsson presenterar egen information som rentvår honom själv från skuld till finanskraschen - personliga minnesanteckningar och uppgifter om samtal med regeringsföreträdare som inte ville lyssna på hans varningssignaler.

Den konspiratoriskt lagde kan konstatera att han inte ödslade mycket tid på dessa möten. Finansminister Árni M. Mathiesen träffade Davíð Oddsson en enda gång. Och utåt hette det som sagt att allt var i sin ordning, även om centralbanken faktiskt förutspådde något sämre ekonomi under 2008. Något som enligt Ólafur Arnarson bekräftar att Davíð Oddsson och Seðlabanki Íslands inte hade någon som helst aning om omfattningen av de problem som såväl bankerna som befolkningen skulle ställas inför.

Den definitiva kollapsen för Seðlabanki Íslands trovärdighet var det hopplösa försöket att knyta kronans kurs till euron - en idé som kostade åtskilliga miljoner innan den övergavs efter några timmar - samt det felaktiga pressmeddelandet om att Ryssland hade garanterat Island ett mångmiljardlån.

På Självständighetspartiets kongress i mars 2009 var Davíð Oddssons tal till partikamraterna både den stora snackisen och skandalen. Han anklagade sin efterträdare som centralbankschef, Svein Harald Øygard, för att ha alzheimers eller vara inkompetent. Jämförde vänsterkoalitionens kamp för att sparka honom med korsfästelsen av Jesus. Hävdade att statsminister Jóhanna Sigurðardóttir såg ut som en älva son nyss kravlat ut ur sin jordhåla. Sågade det egna partiets kriskommission som nyligen hade riktat oväntat hård kritik mot honom. Och förlöjligade affärsbankernas chefer och sjöng en nidvisa om Baugur och ärkefienden Jón Ásgeir Jóhannesson.

Geir H. Haarde avgick formellt som partiordförande vid samma kongress. Ändå var det Davíð Oddsson som stal föreställningen. Det var förmodligen djupt symboliskt - Geir H. Haarde tog över i ett läge när många tröttnat på den självsäkre Davíð Oddsson, den lågmälde ledaren skulle vara en enande kraft.

Förmodligen var han för försiktig. Enligt Ólafur Arnarson blev regeringen åsidosatt när Davíð Oddsson mer eller mindre på egen hand förstatligade Glitnir. Davíð Oddsson var åter den som ledde Island.

Ólafur Arnarson beskriver Davíð Oddsson som en långsint och hämndlysten person med begränsad självinsikt. Han skriver i Sofandi að feigðarósi att centralbankschefens agerande har handlat mer om privata vendettor än penningpolitik. Och det är enligt författaren ett mönster som har präglat Davíð Oddssons karriär ända sedan han valdes till borgmästare i Reykjavík 1982.

Sofandi að feigðarósi gavs ut i april 2009 och var därmed en av de första isländska böckerna om finanskraschen. Viss information har hunnit bli inaktuell, men den är välskriven och orädd och visar onekligen att de som borde ha varit klarvakna inför de ekonomiska stormarna faktiskt togs på sängen av konsekvenserna för de isländska bankerna.

Om Davíð Oddsson antingen var en av de få som varnande för kraschen eller tillhörde dem som snarkade mest råder det förstås delade meningar om. Ändå går det inte att komma ifrån att centralbanken misslyckades fatalt med såväl inflationspolitiken som räddningsaktionerna till affärsbankerna - summan av de två faktorerna är i dag lika med den skuldfälla som tusentals islänningar har fastnat i.

Samtidigt är det naturligtvis omöjligt att lägga ansvaret på en enda person som därmed utses till syndabock. Diskussionen om det var bankernas, politikernas, folkets eller myndigheternas fel att finanskrisen drabbade just Island så hårt lär fortsätta. Ólafur Arnarson har åtminstone sin bild klar. Oavsett om den är rätt eller fel känns det ändå som ett uppfriskande ställningstagande.

Betyg: Fyra påsar Djúpur.

Här, här, här, här och här kan du läsa recensioner av fler krisböcker.