Vägen till ett nytt Icesave-avtal tycks allt längre. Storbritannien och Nederländerna vill förhandla. Men oppositionen vill med folkomröstningen i ryggen att Island omprövar förhandlingsmålen. Om de håller fast vid den linjen kan det bli omöjligt att nå den tvärpolitiska enighet som krävs.I tre arbetsdagar har regeringen och oppositionen pratat och debatterat Icesave. Det enda de hittills är överens om är att försöka få nästa samtalsrunda till Reykjavík. I övrigt är avståndet mellan parterna betydligt större än före folkomröstningen.
Regeringen kommer att få det tufft. Rörelsen vill helst inte betala en krona för Icesave och vill att ansvarsfrågan prövas i domstol. Rörelsen vill dessutom se hur mycket pengar som det går att krama ur de affärsmän som anses ha orsakat kraschen och öronmärka dem för Icesave - men hur det ska gå till är inte klart. Framstegspartiet vill också gå domstolsvägen och vill liksom Rörelsen även avbryta samarbetet med Internationella valutafonden. Och Självständighetspartiets ledare Bjarni Benediktsson har deklarerat att han inte tänker ställa sig bakom ett avtal som innebär att Island tar ansvaret för hela insättningsgarantin, räntan och risken att tillgångarna i Landsbankis konkursbo täcker mindre än de 90 procent som regeringen hoppas.
Med tanke på att regeringen har betydligt mer blygsamma - och förmodligen även mer realistiska - förhandlingsmål i sikte tycks det svårt att uppnå den enighet som Storbritannien och Nederländerna vill se i alltinget för att eliminera risken för att presidenten Ólafur Ragnar Grímsson ännu en gång ska stoppa Icesave-lagen.
Storbritannien och Nederländerna har tidigare avvisat alla förslag på att Island, på grund av de juridiska frågetecknen kring ansvaret för Landsbanki, inte skulle stå för hela insättningsgarantin. Den ståndpunkten upprepades så sent som i går av regeringen under en debatt i det nederländska parlamentet. Finansminister Jan Kees de Jager dementerade också alla påståenden om att Nederländerna försöker göra Icesave-avtalet till en bra affär. Däremot vill många alltjämt fortsätta att blockera IMF-lånen och förhandlingar om EU-medlemskap tills Island har accepterat de nederländska och brittiska villkoren för Icesave-avtalet.
Klart är att oppositionen har flyttat fram sina förhandlingskrav efter folkomröstningsresultatet och den opinionsmätning som visar att sex av tio islänningar anser att Island inte är skyldigt att betala en krona för Icesave.
Det gör också att pressen på regeringen ökar. Vänsterkoalitionen försökte visserligen tona ned folkomröstningens betydelse, men det faktum att finansminister Steingrímur J. Sigfússon avslöjade att han funderade på att avgå efter presidentens veto säger ändå en del om frågans sprängkraft.
Att Icesave-frågan blivit en till synes evig följetong har också påverkat regeringens arbete i övriga frågor. Den rödgröna koalitionen har emellanåt framstått som handlingsförlamad på grund av alla ärenden som på något sätt är knutna till Icesave, vilket förmodligen också är en del av förklaringen till att förtroendet för statsminister Jóhanna Sigurðardóttir rasat under det senaste året.
Ett av regeringens förslag var att banta antalet departement, något som också skulle innebära tio ministerportföljer i stället för dagens tolv. Förändringen skulle genomförts vid nyår, men Icesave gjorde att ommöbleringen fick skjutas på framtiden.
Nu ryktas det i alltingets korridorer att det kan bli dags i början av april i stället. Ett envist rykte är att Gröna vänsterns Ögmundur Jónasson då, om Icesave-tvisten är löst, åter kommer att erbjudas en ministerpost."Det där är bara något som jag har läst om i tidningarna", säger Ögmundur Jónasson till Morgunblaðið men tillägger att han är intresserad "enligt de villkor som alla känner till":
"Det är känt att jag nästan tvingades att lämna regeringen. Jag ville aldrig koppla regeringens liv till Icesave, men när dessa två var sammanlänkade och jag inte höll med om politiken så såg jag inget annat alternativ än att avsäga mig ämbetet. Det gjorde jag eftersom jag i den situationen inte ansåg mig ha något annat alternativ, och inte på grund av att jag inte ville sitta i regeringen. Och det har fortfarande inte förändrats."
Ända sedan avhoppet har Gröna vänstern omgärdats av uppgifter om intern splittring. Ögmundur Jónasson röstade tillsammans med Lilja Mósesdóttir i alltinget nej till Icesave-avtalet. Han är också mycket kritisk till att oppositionen försöker göra Icesave-tvisten till en kamp om regeringsmakten - till Smugan säger han att det är "uppenbart att vissa har fått blodsmak i munnen":
"Det är mycket beklagligt eftersom det försämrar vårt läge i saken, precis som jag alltid har sagt. Jag tycker inte att oppositionen axlar de skyldigheter och det ansvar som den har i den här frågan."
Guðfríður Lilja Grétarsdóttir, Ásmundur Einar Daðason och Atli Gíslason har ofta placerats i samma vänsterflygel av partiet. Ásmundur Einar Daðason röstade efter veckor av intensiv övertalning ja till Icesave-avtalet - han var då den ledamot som gjorde att regeringen inte tvingades att förlita sig till den politiske vilden Þráinn Bertelsson för att nå majoritet för lagen.
Även ansökan om EU-medlemskap vållade intern debatt. Gröna vänstern gick nämligen i våras till val på att även i fortsättningen stå utanför unionen. Liksom i Icesave-frågan accepterade partiet en kompromiss för att kunna regera vidare tillsammans med Socialdemokraterna. Även inom koalitionspartnern finns det politiker som enligt Fréttablaðið anser att regeringen består av tre partier på grund av oenigheten inom Gröna vänstern.
Att åter ge Ögmundur Jónasson en ministerpost skulle vara ett sätt att åter försöka ena partiet. Huvudpersonen för spekulationerna säger visserligen att samarbetsklimatet inom Gröna vänstern är gott och att han har bra diskussioner med partiledaren Steingrímur J. Sigfússon, men att vika en ministerportfölj åt den frispråkige och populäre Ögmundur Jónasson skulle ändå stärka partiet internt.
Ett jobb som ryktas vara vikt åt Ögmundur Jónasson är posten som fiske- och jordbruksminister. Jón Bjarnason har portföljen i dag, men han har tidigare varit mycket kritisk till regeringens planer att skapa ett stort arbetsmarknadsdepartement där även fisket och jordbruket ingår. En annan minister som enligt ihärdiga rykten uppges vara på väg bort är den socialdemokratiske kommunikations- och kommunministern Kristján Möller.Att utse Ögmundur Jónasson till att basa över så viktiga frågor vore en viktig signal till Gröna vänsterns EU-kritiska väljare. Fisket och jordbruket kommer att bli de svåraste frågorna att lösa om Island inleder förhandlingar om EU-medlemskap, där förhandlingsmålen är att behålla skyddstullarna för jordbruket samt exklusiv tillgång till egna fiskevatten. Ögmundur Jónasson vill också avbryta samarbetet med Internationella valutafonden. Frågan är vad det skulle innebära för förhandlingarna om villkoren för inträde i unionen när en av alltingets största EU-kritiker basar över nyckelområden.
Ögmundur Jónasson ser nämligen IMF och EU som två sidor av samma mynt. Alla är intresserade av att pumpa in utländskt kapital i Island för att lägga beslag på de dyrbara naturtillgångarna. Enligt hans synsätt är det också därför som Nederländerna och Storbritannien i Icesave-överläggningarna försöker pressa fram ett lägre skydd för isländska naturresurser än vad Island kräver. Om pengarna tryter ska de, befarar han, enkelt kunna bytas mot älvar, vattenfall och vildmark.
Även om EU trots Icesave-tvisten till stora delar ser positivt på Islands ansökan om medlemskap så finns också frågetecken. Den tyske EU-parlamentarikern Elmar Brok undrade till exempel nyligen om det var någon mening med att inleda förhandlingar med ett land där bara var tredje är för medlemskap.
Här kan du läsa mer om Icesave.
Andra medier om utvecklingen på Island:
Ett rungande nej på Island: Offensiv
Isländsk vrede mot Sverige: Svenska Dagbladet
