Davíð Oddsson må vara krisutredningens ofrivilliga huvudperson. Men han är långt ifrån ensam om att få kritik i rapporten. Snarare rör det sig om en närmast kollektiv omdömeskollaps. Här är ytterligare några anmärkningsvärda punkter hämtade ur utredningen:Icebank, en av de mindre isländska banker som också gick under i finanskrisens kölvatten, bör enligt utredarna granskas av åklagare. Icebank köpte obligationer i den egna banken av kunderna för åtta miljarder isländska kronor. Samtidigt var bolagets kapital 105 miljoner. Att Icebank skulle kunna hosta upp åtta miljarder ter sig därför otroligt. Utredarna tror därför att det kan ha rört sig om en skenaffär med syftet att få bankens förtroende att öka.
I slutet av september 2008 var säkerheten för 42 procent av aktierna i Kaupþing just aktier i Kaupþing. Aktiernas värde var då 214 miljarder isländska kronor.
Den 1 januari 2008 hade 1 307 isländska företag ett värde på minst 500 miljoner kronor. 816 av dessa var på något sätt korsägt av ett annat av dessa bolag. Hur ägarstrukturen ser ut i grafik hämtad från krisutredningen ser du här intill.Bankerna och finansbolagen förlorade sammanlagt omkring åttatusen miljarder, vilket motsvarar Islands bruttonationalprodukt under fem år. Bankernas storlek tjugofaldigades under sju år, mellan 2001 och 2008.
När Glitnir bytte ledning i slutet av 2007 uppgick utlåningen till Baugur, FL Group och andra företag i Jón Ásgeir Jóhannessons imperium till 900 miljarder euro. Ett knappt år senare hade summan stigit till två miljarder euro.
Jón Ásgeir Jóhannesson säger till utredarna att bankcheferna uppförde sig "barnsligt" mot varandra. Eftersom Glitnirs Lárus Welding basade över den minsta banken fick han ständigt stå ut med pikar från Kaupþings Hreiðar Már Sigurðsson och Landsbankis Sigurjón Þ. Árnason. Men det var också vanligt att de grälade sinsemellan:
"Det var alltid problem när de tre träffades. Det var en del av historien, att Sigurjón eller Hreiðar ofta, säkert tre eller fyra gånger var, blev arga, gick ut och smällde igen dörren."
För att förhindra finanskraschen hade regeringen och myndigheterna behövt ingripa senast under 2006. I stället lovade koalitionen mellan Självständighetspartiet och Socialdemokraterna i maj 2007 fortsatt avreglering och goda villkor för finansbolag.
Presidenten Ólafur Ragnar Grímsson var en ivrig påskyndare av den isländska expansionen utomlands, och agerade enligt utredarna som en dörröppnare för många företag. Han säger att han ville skapa en positiv bild av det isländska näringslivet. Men rapportförfattarna slår fast att han också deltog i den ödesdigra finansbubblan, och också gick alldeles för långt och överskred befogenheterna för sitt ämbete när han lyfte fram enskilda individer och företag. Därför föreslår utredningen att ämbetet ses över och att presidentens roll får tydligare riktlinjer i konstitutionen. En etisk aspekt på presidentens arbete efterlyses också.Landsbanki-chefen Sigurjón Þ. Árnason uppges redan den 30 mars 2008 ha varnat för en förestående kollaps. Han ska ha talat om två tidsinställda bomber, Icesave och inlåningen och sagt att "sannolikheten att de isländska bankerna tar sig igenom det här är mycket, mycket små".
Förre finansministern Árni M. Mathiesen anser att samtliga storbanker förde regeringen bakom ljuset genom att förmedla vilseledande eller direkt felaktig information. Men Landsbankis ägare var enligt honom mest arroganta och lögnaktiga:
"Värst var Björgólfur (Thor Björgólfsson) ... och han ljög ... och kom så bara på kvällen och sade: 'Bry dig inte om vad den här mannen säger'. De försökte hitta en väg att förena Kaupþing och Landsbanki så att de skulle klara det här (krisen) och Björgólfur sade bara: 'Vi fixar det här och vi fixar det här'".
Geir H. Haarde får hård kritik i rapporten, och anklagas för passivitet samt ointresse för hela finanssektorn. Och när han väl agerade genom att instifta nödlagar så skedde det blixtsnabbt och utan att några experter konsulterades. Men den förre stats- och finansministern anser sig inte bära något ansvar för finanskraschen. Grunden för problemen skapades enligt honom långt tidigare. Det var heller inte hans sak att informera den formellt ansvarige ministern, finansmarknadsministern Björgvin G. Sigurðsson, som inte fick kännedom om det kritiska läget. I stället borde Socialdemokraternas dåvarande ledare Ingibjörg Sólrún Gísladóttir ha informerat sin partikamrat.
Geir H. Haarde anses även ha blundat för de varningar som centralbanksledningen framförde i februari 2008. Han håller inte med om den beskrivningen, utan framhåller att han vid flera tillfällen uppmanat bankerna att banta sina portföljer inför en eventuell lågkonjunktur med sämre tillgång till billigt kapital. Dessutom borde bankerna ha informerat om att situationen försämrades näst intill dagligen.
Mötet i februari 2008 ser Geir H. Haarde snarare som ett allmänt informationsutbyte. Han menar att det inte gav honom någon anledning att försöka låna upp pengar till statskassan för att ha i beredskap om bankerna skulle krascha.
Jónas Fr. Jónsson, tidigare chef för finansinspektionen Fjármálaeftirlitið, är också en vanlig måltavla för utredarnas kritik. Övervakningen av den finansiella sektorn anses inte ha fungerat över huvud taget. Jónas Fr. Jónsson anser dock att kritiken är missriktad och att utredarna inte beaktar de insatser som gjordes av inspektionen. Dessutom var Fjármálaeftirlitið beroende av information av bankerna som enligt honom senare visade sig vara vilseledande. Resurserna var också för begränsade för att kunna ha tillsyn över de kraftigt växande finansbolagen.
Även medierna får hård kritik i rapporten. Täta band mellan näringslivet, politiken och universitetsvärlden gjorde det svårt att hitta oberoende information. Den kritik som ibland luftades kunde tystas ned genom en motståndsvåg där både media, experter och företagens själva deltog för att bagatellisera problemen.
Korsägandet sägs ha påverkat mediebevakningen till det sämre. Flera tunga journalister har också låtit sig bjudas på resor - i synnerhet Glitnirs privatplan har använts flitigt - och därmed överträtt gränserna för vad som är etiskt acceptabelt:"Informatörer anställda av finansbolagen gjorde sitt för att förvrida bilden och ämbetsmän inom administrationen och många vetenskapsmän vid universiteten var tveksamma till att uttala sig. Det gjorde det svårt för media både att komma åt information och analysera den. Slutligen var jordmånen för kritik inom samhället inte god, delvis för att medierna inte lyckades upplysa allmänheten om läget."
Här och här kan du läsa mer om krisrapporten.
