När Halldór Laxness skildrade det isländska fisket vände han sig till Västfjordarna. I Guðsgjafaþula, Nobelpristagarens sista roman, kämpar islänningarna mot havet och vinden i Strandir - Västfjordarnas östkust - i jakten på Atlantens silver.Jón Kalman Stefánsson väljer i stället regionens huvudstad, Ísafjörður, som nav för berättelsen om fiskarnas liv och villkor. Tanken var från början att Himmel och helvete skulle ha utspelat sig i Akureyritrakten, men Västfjordarna och Ísafjörður blev med tiden det självklara valet:
"Men ännu längre bort, i nordost, ser de att ännu fler berg höjer sig i den grå vinterluften, det är Strandir och där upphör världen."
Det är inte bara geografiskt som Jón Kalman Stefánsson rör sig i samma trakter som Halldór Laxness. I Sommarljus, och sen kommer natten placerar han en rad förunderliga händelser och underliga människoöden vid glaciären Snæfellsjökulls fot, samma fond som Halldór Laxness använde i den förbryllande och humoristiska Kristnihald undir Jökli.
Jón Kalman Stefánsson har samma flyhänta språk, samma sinne för dråpliga utvikningar och poetiska förkärlek för kärlek. Himmel och helvete är en elegant och fyndigt skriven roman, men inte lika engagerande som föregångaren.
I roddbåten på väg ut mot torsken sitter Bárdur och Pojken. Mellan årtagen i Atlanten växer funderingarna över livet, för varje iskall vindby som kastas över det lilla träskeppet kryper döden ett steg närmare, och övervakar fiskarna likt en hungrig katt. Varje misstag på öppet hav kan vara det sista.
I generationer har islänningarna levt med döden runt hörnet. Under många århundraden var det vädrets makter och inte moderna trålare som regerade på havet. Allt fiske skedde under ödets överinseende.
Bárdur drömmer om möjligheten till ett annat liv. Han räknar livets rikedom inte i torsk utan i böcker. I ränseln släpar han ständigt omkring på John Miltons Det förlorade paradiset. Pojken är däremot ett oskrivet namn, en ung man med livet och döden framför sig.
Skildringen av fisketuren är inkännande och medryckande. Jón Kalman Stefánssons språk forsar och spiller över sidorna, varje vindpust och bränning skvalpar över läsaren. Bokens första del är ett eget litet mästerverk.
På landbacken är Jón Kalman Stefánsson den här gången inte riktigt lika övertygande. Precis som i Sommarljus, och sen kommer natten tar byskvallret över, människoöden som sammanflätas för att glida isär, åtrå, poesi, skam och pissigt väder. Det är då författarens flyhänta stil ibland känns så bekymmerslös att den nästan går vilse. Någonstans i skiftet mellan hav, land och paradis förlorar läsaren Pojkens ivrigt flämtande hjärta.Betyg: Tre påsar Djúpur.
Här kan du läsa mer om Jón Kalman Stefánsson och här Islandsbloggens recension av Sommarljus, och sen kommer natten.
