tisdag 3 augusti 2010

EU:s krav på Island - och Islands krav på EU

Island måste hosta upp pengar för Icesave, upphöra med valfångsten, dela med sig av sina fiskevatten, bli bättre på offentliga utnämningar, skrota skyddstullarna och bidragssystemet till det inhemska lantbruket samt reformera finanssektorn. Ungefär så kan EU:s krav på Island sammanfattas under de förhandlingar om villkoren för inträde i unionen som inleddes i förra veckan.

Samtidigt är opinionen negativ och förtroendet för EU kört i botten. Och Socialdemokraterna, det enda partiet som förespråkar ett isländskt medlemskap, får kämpa för att hålla ihop koalitionen med Gröna vänstern och statsminister Jóhanna Sigurðardóttir har inte längre det folkliga stöd som bar henne fram till makten.

Island vill, till viss del, precis det EU inte vill: Behålla självbestämmandet över valfångst och fiskevatten samt bevara skyddstullarna och det omfattande stödet till lantbruksnäringen.

Men vad krävs för att EU-opinionen ska vända till förmån för ett medlemskap?

Island ansökte om inträde i unionen i finanskraschens efterdyningar. Men krisen påverkar också i högsta grad attityderna till EU, där den alltjämt olösta Icesave-tvisten förmodligen har haft stor del i att intresset för medlemskap dalat rejält. Storbritannien och Nederländerna har använt EU för att utöva påtryckningar och hotat att stoppa ett eventuellt isländskt medlemskap - vilket i sin tur påverkat bilden av EU.

Utrikesminister Carl Bildt skriver i ett blogginlägg att mediarapporteringen, som främst fokuserar på vilka eftergifter som måste göras, kan ha en del i det svaga stödet för EU-medlemskap:
"Just nu sägs det att opinionsundersökningarna på Island är negativa när det gäller medlemskap. Jag undrar om det inte var fallet också när vi inledde våra förhandlingar den 1 februari 1992. Ofta är det så under själva förhandlingsskedet – då ligger ju inte minst medias fokus främst på de olika mer eller mindre krävande anpassningar som kommer att krävas. Helhetsbilden kommer ofta bort."

Det kanske stämmer. Men det är ändå vanskligt att jämföra Sverige och Island. När Sverige folkomröstade om medlemskap var nidbilden av EU att det var en byråkratstyrd koloss som mest ägnade sig åt att gå storföretagens ärenden genom att räkna ut hur böjda gurkor och bananer fick vara för att få säljas som just sådana. På Island är misstron större, och för många har EU kommit att representera en sammanslutning som låter sig utnyttjas för att den starke ska kunna trampa på den svage. Och det är den uppfattningen som Jóhanna Sigurðardóttir måste förändra om islänningarna ska säga ja till EU-medlemskap i en folkomröstning som tidigast väntas äga rum våren 2012.

Utgångsläget för Socialdemokraterna har knappats förbättrats de senaste veckorna. EU-kommissionen anser nämligen - till skillnad från Eftas övervakningsmyndighet - att staten inte är skyldig att träda in i garantifondens ställe om både bankerna och fonden som ska ersätta spararna kollapsar. Finnur Ingólfsson och Valgerður Sverrisdóttir, tidigare finansmarknadsministrar, säger till Morgunblaðið att Efta aldrig tidigare har haft några synpunkter på den isländska garantifonden.

Däremot måste Island enligt EU ändå ta ansvar för Icesave, eftersom garantifonden inte motsvarade de krav som finns i EES-området. Dessutom, argumenterar kommissionen, har Island diskriminerat utländska sparare genom att inte garantera deras insättningar, skriver ABC Nyheter.

Den isländska regeringen hävdar att uttalandet inte förändrar något i sak. Oppositionen anser däremot att EU-kommissionen nu medger att det finns en lucka i regelverket, och att insättningsgarantin inte gäller. Om Nederländerna och Storbritannien vill ha ersättning för de summor som betalats ut till Icesave-sparare bör ansvaret prövas i domstol.

Oppositionen anser vidare att inga utländska sparare har diskriminerats. När Landsbanki gick omkull skapades en helt ny bank utan några sparkonton utomlands. Utländska sparare har därmed - i någon bemärkelse - tillgodosetts genom fordringar på den gamla bankens konkursbo, som kan ta ytterligare flera år att bena ut. Medan islänningar i stället fick sina tillgångar överförda till konton i den nya banken.

EU-kommissionens ställningstagande gör det knappast lättare för regeringen att argumentera för nödvändigheten av att stå för Icesave-ansvaret. Och det gör sannolikt inte heller att det redan låga förtroendet för EU vänder uppåt.

Fisket är det mest problematiska området i förhandlingarna. EU kräver att Island ingår i det kvotsystem som unionen upprättat, där en viss art får en viss kvot som sedan portioneras ut av medlemsländerna. Dessutom måste utländska företag få tillträde till det isländska fisket genom möjligheten att köpa upp bolag som i dag har fångstkvoter.

Island vill däremot fortsätta på den inslagna vägen och även i fortsättningen stänga fiskevattnen för EU-båtar. Regeringen hänvisar ofta till att EU:s fiskepolitik inte fungerar, medan det isländska kvotsystemet garanterar ett hållbart fiske. Vilka som äger kvoterna är visserligen en omstridd fråga, men att det ska finnas ett kvotsystem är alla från vänster till höger överens om i alltinget.

EU:s fiskepolitik har under årtionden varit ineffektiv och ofta motverkat sitt syfte. Trots intentioner att stoppa utfiskning så har frågan ibland främst behandlats som regionalpolitisk - vilket bidragit till att fiskare i vissa EU-länder har fått pengar att köpa nya och bättre trålare som fiskar på allt sämre bestånd. Att kvoterna överskrids utan någon annan bestraffning än en formell randanmärkning är vanligt och tycks i flera länder snarast vara satt i system. I år tilldelas Frankrike, Grekland, Italien, Malta och Spanien sådana reprimander för överfiske.

Hittills har regionalpolitiken vunnit över hållbarhetsprincipen. Om EU inte lyckas övertyga om att utrotningsfisket är ett avslutat kapitel väntar ytterligare ett stort problem när det gäller att få islänningarna att ändra sin uppfattning.

Valfångsten är främst en symbolfråga. Tyskland och EU-parlamentet kräver att den upphör, medan kommissionen helst vill slippa den isländska valfångsten utan att ha låst sig vid någon uppfattning. Jakten är av relativt liten ekonomisk betydelse, men är en tradition. I den bemärkelsen påminner valfångsten om det svenska snuset - det är något där många tycker att EU inte ska lägga näsan i blöt.

Regeringen anser att dagens fångstkvoter garanterar ett hållbart bestånd. EU hävdar däremot att Island tillsammans med Norge och Japan jagar för mycket val.

EU:s glesbygdsstöd skulle säkert kunna kompensera ekonomiskt om gårdar på landsbygden går omkull till följd av skrotade skyddstullar på lantbruksprodukter. Ett EU-medlemskap skulle enligt branschen innebära en säker död för inhemsk produktion av gris och kyckling.

EU-motståndet är som mest kompakt just i glesbygden inom fisket och lantbruket. Det handlar inte bara om en oro för försvunna arbetstillfällen. Det finns också farhågor kring att EU skulle innebära ökad centralisering - om jobben försvinner finns en risk att landsbygden avfolkas ytterligare.

För EU finns också en annan svårighet som minskar möjligheterna till isländskt medlemskap, nämligen den svaga regeringen. Socialdemokraterna är det enda ja-partiet, och opinionsläget är problematiskt. I den senaste gallupmätningen får Socialdemokraterna 24 procent och Gröna vänstern 19 procent. Självständighetspartiet är enligt RÚV störst med 35 procent. Framstegspartiet har stöd av 12 procent av väljarna, Rörelsen av 4 procent, Medborgarrörelsen av 2 procent och Bästa partiet av 2 procent. Andelen som tänker rösta blankt eller på något annat parti - 17 procent - har aldrig varit större.

40 procent av de tillfrågade ger sitt stöd till regeringen, en minskning med tio procentenheter jämfört med början av året.

Sju av tio anser att regeringen bör minska utgifter i stället för att höja skatter. Bara 3 procent av islänningarna ställer sig bakom Internationella valutafondens förslag på att höja all moms till 25,5 procent. 84 procent ogillar dessutom IMF:s förslag. Sex av tio tycker också att höginkomsttagare inte beskattas tillräckligt.

Gröna vänstern lyckades få Socialdemokraterna att backa om försäljningen av HS Orka till Magma Energy. Annars hade en regeringskris varit överhängande. Det hade också kunnat få konsekvensen att ansökan om EU-medlemskap dragits tillbaka. Det ligger därför i EU:s intresse att regeringen inte faller - då väntar nämligen också troligtvis en ännu bittrare tvist om Icesave.

Gunnar Helgi Kristinsson, professor i statsvetenskap vid Háskóli Íslands i Reykjavík, säger till Morgunblaðið att ett nyval skulle kunna visa sig ödesdigert för regeringen:
"Jag tror att kommunalvalen i Reykjavík har visat regeringen att nyval kan vara ett mycket problematiskt och riskabelt företag. Allt kan hända. ... Därför tror jag att det i regeringen finns en stor vilja att samarbeta."

Det dröjer rimligtvis åtminstone ett och ett halvt år innan islänningarna i en folkomröstning får ta ställning till om landet ska gå med i EU. Att ja-sidan är svag i alltinget är ett problem för unionen - och om en majoritet av islänningarna ska lockas över till ja-sidan är förmodligen generösa eftergifter i förhandlingarna den enda vägen. Frågan är därför inte bara om Island är redo för EU, utan också om EU är beredd att bjuda in vad som i så fall skulle bli unionens minsta medlem med några av de största naturtillgångarna.

Här kan du läsa mer om Island och EU.

Andra medier om utvecklingen på Island:
Efter läcka kommer lag: Expressen
Island är ingen ö: Sydsvenskan
Ett utvidgat EU: Sundsvalls Tidning
Fisket stötesten i EU-förhandling: Svenska Dagbladet
"Folk är rädda om självständigheten": Svenska Dagbladet