Årets första vilsna lunnefågel togs i går omhand av Náttúrugripasafn Vestmannaeyja. Ungen var både liten och ovanligt sen för säsongen. Allt pekar på att beståndet av lunnefåglar på Västmannaöarna är på väg att kollapsa.De fem senaste åren har återväxten för lunnefågeln varit långt ifrån tillräcklig för att upprätthålla beståndet. Anledningen är att havet vid den isländska sydkusten har blivit varmare, och tillgången till de tobisfiskar som är artens huvudföda har därför minskat. Dessutom konkurrerar lunnefågeln nu även med makrillen, som är en relativt ny fisk i Atlanten runt Island, om tobisfiskarna.
Men årets återväxt ser ut att bli den sämsta någonsin. I vanliga fall lämnar de första lunnefågelungarna sina hålor i början av augusti. Eftersom de ofta blir förvirrade på den första turen mot havet händer det ibland att de i stället hamnar i Hemöns centrum. Där är det tradition att barnen tar hand om dem, ger dem mat och värme över natten och släpper ut dem vid havet på morgonen.
I år tycks det inte finnas många fåglar att hjälpa. Årets första vilsna lunnefågelunge lämnades i går in till Náttúrugripasafn Vestmannaeyja. Den väger 212 gram, och kommer därför att få stanna kvar någon dag extra för att gå upp i vikt till åtminstone 300 gram innan den släpps, skriver Morgunblaðið.
Hela sommaren har allt pekat på en katastrofalt dålig återväxt. De farhågorna ser också ut att infrias. De senaste somrarna har det funnits ungar i var fjärde eller var femte håla. Biologen Erpur Snær Hansen säger till Vísir att årets kull blir betydligt mindre:
"Vi tittade i hundra hålor och allt var tomt. Det har aldrig varit så otroligt lite."
Erpur Snær Hansen befarar att beståndet är på väg att kollapsa. Även med normal återväxt skulle det ta flera år att komma i kapp de senaste årens tillbakagång. Och det finns ingenting som tyder på att återväxten är på väg att återhämta sig - tvärtom.
Det är dock inte första gången som beståndet av lunnefågel kollapsar inom loppet av några få år. Det hände i Norge 1979, även om det finns stora kolonier bland annat vid Lofoten. Enstaka lunnefåglar ses ibland på västkusten under sommaren, men det är fyrtio år sedan arten slutade att häcka i Sverige. De sista kolonierna fanns på öar i Bohuslän. Här var det snarare jakt och mink som var de största skälen till att lunnefågeln försvann. De återplanteringsförsök som har gjorts har inte lyckats.
På Island finns flest lunnefåglar i världen, och den största kolonin återfinns än så länge på Västmannaöarna. Men som det ser ut i dag finns det lite som pekar på att det så ska förbli.
Här kan du läsa mer om lunnefågeln.
