Den 17 juni 2011 är det 200 år sedan Jón Sigurðsson föddes. Han var prästsonen från en enslig trakt i Västfjordarna som förde Island ett stort steg närmare självständighet från Danmark.1811 föddes Jón Sigurðsson i Hrafnseyri vid Arnarfjörður i Västfjordarna. Fadern Sigurður Jónsson var präst i församlingen och modern Þórdís Jónsdóttir var hemmafru. Jón hade två syskon, Jens och Margrét.
Livet var hårt i de ensligt belägna gårdarna kring fjorden. De första spåren av bebyggelse i trakten är från 900-talet, då Hrafnseyri omtalas som Eyri. Somrarna var korta och vintrarna långa. Bönderna livnärde sig på fårskötsel och det fanns gott om fisk i fjorden. Men det var långt till närmaste större by.
Ändå blev det tidigt tydligt att Jón Sigurðsson skulle bryta mönster. Redan som 18-åring flyttade han till Reykjavík för att gå i skolan. År 1833 flyttade den då 22-årige Jón Sigurðsson till Köpenhamn för utbildningens skull. Han intresserade sig främst för gamla isländska handskrifter.
Lustigt nog kom Island honom snarast närmare från Danmark. Han valdes in i alltinget på Ísafjarðarsýslas mandat 1844 - en plats han behöll till sin död 1879. Trots att Jón Sigurðsson bodde i Köpenhamn var han den självklare som skulle representera folket, och han lyckades också föra upp självständighetskampen på dagordningen. Alltinget sammanträdde på den tiden sex veckor om året, vilket gjorde att han kunde kombinera uppdraget som folkvald med studier och forskning.
Startskottet för frihetskampen var nationalförsamlingen 1851. Danmark ville ge Island sex platser i parlamentet och se till så att den danska konstitutionen gällde även Island. Islänningarna lanserade å sin sida ett motförslag som skulle ge långtgående självständighet i en union med Danmark.
När det stod klart att den danske guvernören Jørgen Ditlev Trampe tänkte avvisa det isländska förslaget och i kungens namn avsluta mötet protesterade Jón Sigurðsson. Så småningom reste sig samtliga islänningar och ställde sig bakom protesten, Vér mótmælum allir, ett slagord som sedan dess blivit klassiskt och även sågs på många demonstrationsplakat under manifestationerna utanför alltinget efter finanskraschen.
Jón Sigurðsson fick aldrig uppleva ett självständigt Island, men hans och andras frihetskamp resulterade ändå i viktiga steg mot ökat självstyre och - kanske framför allt - en gnista som fördes vidare till kommande generationer.
Han dog efter en lång tids sjukdom den 7 december 1879. Bara nio dagar senare dog hans hustru, Ingibjörg Einarsdóttir. Båda begravdes på Hólavallagarður i Reykjavík.
Minnet av Jón Sigurðsson hedras i Hrafnseyri den 17 juni varje år. Folkfesten samlar flera hundra deltagare. Där finns också ett museum tillägnat hans liv.
När republiken Island utropades den 17 juni 1944 var det på Jón Sigurðssons födelsedag, samma dag som också är Islands nationaldag. Nästa år väntas firandet bli något alldeles extra. Han har redan förärats en särskild hemsida, där det redan står klart att hela året kommer att vikas till aktiviteter till minnet av Jón Sigurðsson.Även i kanadensiska Manitoba kommer den 17 juni hädanefter att vara Jón Sigurðssons dag. Tom Nevakshonoff och Peter Bjornsson, den senare en ättling till de islänningar som emigrerade till Kanada i slutet av 1800-talet, står bakom förslaget. I Manitoba finns också en staty av Jón Sigurðsson lik den som finns på Austurvöllur i Reykjavík.
"Det var en stor stund", säger Peter Bjornsson till Morgunblaðið om när beslutet fattades i delstatsparlamentet.
Här kan du läsa mer om Islands nationaldag och Jón Sigurðsson.
