
1996 anklagade fyra kvinnor biskopen Ólafur Skúlason för sexuella övergrepp - allt från sexuella trakasserier till fullbordade våldtäkter. Två av kvinnorna, Stefanía Þorgrímsdóttir och Sigrún Pálína Ingvarsdóttir, trädde fram offentligt. En av de fyra drog tillbaka anklagelserna under det massiva medietrycket.
Såväl kyrkan som Ólafur Skúlason försvarade sig med full kraft mot misstankarna. In i det längsta tänkte biskopen även stämma Stefanía Þorgrímsdóttir och Sigrún Pálína Ingvarsdóttir samt Guðrún Jónsdóttir, dåvarande talesperson för kvinnojouren Stígamót, för förtal.
Men rättsprocesserna rann ut i sanden. Åklagaren valde att inte åtala Ólafur Skúlason eftersom bevisningen inte ansågs vara tillräcklig, medan han på åklagarens inrådan övergav planerna på att stämma kvinnorna. Biskopen satt kvar utan att erkänna några övergrepp.
Året därpå valde Ólafur Skúlason ändå att avgå. Skälen uppgavs vara personliga. Dåvarande statsministern Davíð Oddsson tillhörde dem som uppmuntrade honom att stanna, skriver DV.
1998 blev Karl Sigurbjörnsson utsedd till Ólafur Skúlasons efterträdare. Två år tidigare försökte han, som präst i en församling i Reykjavík, medla mellan de tre kvinnor som vidhöll sina anklagelser och biskopen. Enligt kvinnorna försökte han också få dem att dra tillbaka anklagelserna, något som Karl Sigurbjörnsson förnekar. I en intervju i RÚV beklagar han att kyrkan svek de utsatta kvinnorna:
"Jag tillbakavisar helt att jag har utövat påtryckningar mot de här kvinnorna. Jag tog mig an den här frågan på villkoret att nå en samsyn men det försöket hade ingen framgång. ... Jag beklagar verkligen att det finns kvinnor som inom sig bär med sig känslan att jag har utövat påtryckningar. Det gör ont att veta det."
Sigrún Pálína Ingvarsdóttir, som anklagade Ólafur Skúlason för våldtäktsförsök, säger till DV att Karl Sigurbjörnsson såväl som prästkollegan Hjálmar Jónsson talar osanning. De försökte övertala henne till att tiga, och tog enligt Sigrún Pálína Ingvarsdóttir allt tydligare ställning mot henne:
"Jag trodde att de tänkte hjälpa mig. De verkade beredda till det och det var en fruktansvärd lättnad. Äntligen skulle någon tro mig. Så började deras dialog med Ólafur Skúlason. Jag krävde att han skulle erkänna vad han gjort och be mig om ursäkt offentligt. Han nekade till det. Jag märkte att ju oftare som de talade med Ólafur, desto mer nedslagna blev de."
Guðrún Jónsdóttir säger till RÚV att två av kvinnorna vände sig till Stígamót som en sista utväg. Kyrkan ville inte medge eller diskutera anklagelserna, och kvinnojouren kunde återuppväcka debatten om övergrepp inom kyrkan - även om det inte räckte för att få fram någon form av erkännande eller ursäkt så fick kvinnorna åtminstone stöd. Hon är också mycket kritisk till Karl Sigurbjörnssons attityd, som hon än i dag anser är alldeles för överseende. Biskopen har tidigare sagt att den enda rättvisa som kan nå Ólafur Skúlason i dag är den gudomliga - men om Karl Sigurbjörnsson hade lyssnat 1996 hade kvinnorna kunnat få upprättelse.
Ólafur Skúlason avled 2008. Han var då 78 år.
I början av augusti i år fick den infekterade historien nytt liv. Då dök det upp ett brev från en organist som arbetade vid samma kyrka som Ólafur Skúlason gjorde som präst under 1970-talet. Vid ett tillfälle råkade organisten gå in i ett rum där biskopen enligt organisten våldtog en kvinna. Flera andra händelser fick organisten att förstå att Ólafur Skúlason hade ett intresse för sex som passade illa med hans roll inom kyrkan. Men organisten valde att tiga, och i samförstånd med Ólafur Skúlason diskuterade de aldrig vad han hade sett.
Brevet fick i sin tur Ólafur Skúlasons dotter, Guðrún Ebba Ólafsdóttir, att träda fram. Inför kyrkorådet berättade hon att fadern under många års tid utsatt henne för grova sexuella övergrepp, skriver Morgunblaðið. Syftet med att berätta om våldtäkterna var att försöka förhindra att andra personer inom kyrkan lyckas förtiga övergrepp och samtidigt skaffa sig makten att tysta alla misstankar.
Karl Sigurbjörnsson har meddelat att han inte tänker avgå. Han har hittills inte lämnat något besked om förslaget att en sanningskommission ska utreda hur kyrkan agerat i samband med anklagelserna mot Ólafur Skúlason.
Turerna kring Ólafur Skúlason tar inte slut där. När anklagelserna blev kända 1996 var Geir Waage, präst i Reykholt, en av dem som enligt prästen Sigríður Guðmarsdóttir tyckte att han skulle avgå, uppger Morgunblaðið. Nu har han själv hamnat i klistret.
I Morgunblaðið skriver Geir Waage att prästernas anmälningsplikt har liten betydelse eftersom förtroendet för prästen går före allt annat. Han skulle därför inte kunna polisanmäla uppgifter om sexuella övergrepp mot barn om han fick kännedom om dem i förtroende. I praktiken skulle alltså kyrkan gå före lagen. I ett brev som DV tagit del av skriver Geir Waage att lagen är otydlig.
Men att kyrkans tystnadsplikt skulle gå före utsatta barn är en ståndpunkt som har fått hård kritik. Såväl Brynjar Níelsson, ordförande för advokatförbundet Lögmannafélag Íslands, som justitieminister Ragna Árnadóttir och biskop Karl Sigurbjörnsson fördömer uttalandena.
Ragna Árnadóttir har diskuterat både Geir Waage och Ólafur Skúlason med Karl Sigurbjörnsson. Hon säger till Vísir att det är kyrkans sak att reda ut oklarheterna, men att det inte får finnas några tvivel om att lagen omfattar även kyrkan.
Skandalerna har enligt Vísir fått många att lämna kyrkan. En som överväger att begära utträde ur statskyrkan är statsminister Jóhanna Sigurðardóttir. Det meddelade hon efter gårdagens regeringssammanträde. Hon är också en av sex ministrar som vill att staten och kyrkan går skilda vägar. De övriga är finansminister Steingrímur J. Sigfússon, kultur- och utbildningsminister Katrín Jakobsdóttir, utrikesminister Össur Skarphéðinsson, finansmarknadsminister Gylfi Magnússon, och näringsminister Katrín Júlíusdóttir, rapporterar Fréttablaðið.
I dag möter Karl Sigurbjörnsson Geir Waage. På måndag samlas styrelsen för Prestafélag Íslands för att diskutera händelserna och Sigríður Guðmarsdóttirs förslag på en sanningskommission.
Här kan du läsa mer om andra anklagelser om övergrepp inom den isländska statskyrkan.